Det är intressant att konstatera att en stor mässa som Stockholm Furniture Fair kan uppfattas olika beroende på vem besökaren är. Kanske är det så att de mest rutinerade dyker ner i detaljer, medan den ovane mer ser till helheten. Hur som helst är detta mina personliga intryck från årets mässa. Som jag verkligen gillade.
Färgerna som dominerade årets mässa.
Helhetsintrycket var utan tvekan färgerna och materialen. Mycket andades 70-tal med varma orange, röda och bruna toner. Och sammet fanns på allt. Soffor, stolar, fåtöljer, pallar och puffar. Mjukt och murrigt. Ombonat helt enkelt.
Sammet, marmor och guld. En vinnande kombo.
Lite grann känns det som om pendeln verkligen slagit över nu. Vitt verkade bannlyst. Marmor och guld på både stora och små bord.
Smutsiga pasteller var det också gott om.
Smutsiga pasteller har det talats om ett tag och visst fanns de också representerade. Ett något ljusare alternativ till ”murrtrenden” men lika mysigt.
Nya soffan Ulla-la av Anna Kraitz för Källemo.
Sedan finns det alltid något som sticker ut lite extra. Som man inte bara kan passera utan att ta sig en extra titt. Som soffan Ulla-la från Källemo. Anna Kraitz formgivning är som vanligt omisskännligt lekfull. I Ulla-la finns plats. Kuddar kan flyttas och bli armstöd. Armstödet ger extra sittutrymme. Och de rejäla benen bär upp hela härligheten.
Tripp, trapp, trull av Sturdy Stool i design av Ilse Crawford för Made by Hand.
Danska Made by Hand hade lagt in en extra växel och presenterade flera nyheter som pallen Sturdy Stool av Ilse Crawford. Den kommer säkert att dyka upp både här och där framöver. Och är redan såld till Matbaren på Grand Hotel.
Lammhults i samarbete med modeföretaget Hope. Carl Hansen litar på att den egna designen håller och Swedese visade Lamino i allsköns tygklädslar.
En mässa betyder förstås mycket nytt. Men klassikerna finns alltid på plats. Ibland i upphottade versioner. Ibland inte. Några lyckade uppdateringar. Andra helt meningslösa. Vissa saker är helt enkelt fulländade från början.
I skåpet står de gamla trotjänarna. De som numera sällan plockas fram trots att de fortfarande fyller sin funktion som blomhållare. Eller just därför. Det är det enda de är till för. Vanliga vaser.
Cylindervasen.. Inte mycket att se på utan innehåll.
Cylindervasen tillhör denna familjs moderna gren. Praktisk för blommor och blad men inte lika rolig helt tom.
Den nya generationens finvaser däremot. Inte en blomma behövs. Flera gör sig nästa bättre helt utan. Som Alvar Aaltos Savoy*. Så vacker. Så hopplös att sätta blommor i. Om man inte har minst 20 tulpaner.
Savoy för en gångs skull fylld med tulpaner.
I min kollektion finns också Fanny från Klong. En vas som finns till för sin egen skull. Den har bara plats för några utvalda stjälkar. Eller gärna inga alls.
Fanny utan blommor.Och med franska tulpaner.
Kanske är det den unika och originella designen på Ami Katz´ Fanny som gjort att den inte blivit kopierad. Vilket inte gäller för Carina Seth Anderssons Dagg för Svenskt Tenn. Den stora, runda och bubbliga formen finns numera i ett uppsjö varianter i olika prisklasser.
Bara originalet gör sig bäst utan blommor.
Dagg direkt från ugnen på Skrufs glasbruk.
* Savoyvasen är visserligen från 1936. Men så var Alvar Aalto före sin tid också.
Birdland av Mats Theselius finns endast i 360 exemplar.
Stolarnas konung, kallar Mats Theselius fåtöljen. Men så har han också formgivit över 50 modeller. Tillverkade på Källemo i Värnamo. Ofta bestående av så många små skruvar och finlir att kopiorna lyser med sin frånvaro. ”De kan ju alltid försöka”, skrattade Mats Theselius själv när jag frågade honom om saken.
Aluminium från 1990.Ambassad från 1999.
De är lätta att känna igen hans fåtöljer. Formspråket är Mats eget och har stått sig sedan 1985 då han debuterade med Älgskinnsfåtöljen. Den säljs numera på de stora auktionshusen. En modern antikvitet om denna oxymoron ursäktas.
Bruno från 1997.Star från 2009.
Design i all ära. Sveriges kanske främste formgivare är också musikälskare. Och älskare av musikinstrument. 35 trumset finns i hans samling. Vilket har smittat av sig på hans kreativa arbete. Se bara på bakbenen på många av hans fåtöljer.
– De är som benen på pukor, konstaterar han själv.
Inox, med en limiterad upplaga på 199 exemplar, kom till Aluminiums 25-årsjubileum, 2015.
Viken, H55, Kryss och Nozib. Fyra klassiska stolar från Berga Form. Viken av Gunilla Norin som anses vara världens mest kopierade och inte innehåller en enda metalldetalj. H55 som Björn Hultén ritade till utställningen med samma namn. Han gjorde också Kryss till svenska ambassaden i Kairo. Och så Nozib av Nils-Ole Zib. Har man sett den en gång glömmer man den inte.
Viken
H55
Kryss
Nozib
2013 gick Berga Form i konkurs.
I stället för att köpa konkursboet tog det relativt nystartade företaget Skargaarden då kontakt med respektive designer (eller de som ägde rättigheterna) och knöt dem till sig. På så sätt fick de fyra klassikerna ett nytt hem och nya förutsättningar.
Skargaarden hade vid den tiden lanserat sina exklusiva lounge- och utemöbler och gjorde ingen hemlighet av att marknaden främst fanns utomlands. Att de fyra klassikerna skulle integreras i det befintliga sortimentet stod klart från början.
– De har någonstans funnits med allihopa, när vi har utvecklat våra egna produkter. På samma sätt som många andra klassiska designers och specifika möbler har funnits där, som referenser och inspiration. Och vi tycker själva att det är väldigt häftigt hur väl de passar in bland våra övriga serier. Det är ett antal väldigt naturliga komplement, berättade Fredric Thunholm för mig på mejl.
Nyhet för 2017 är Nozib lounge chair.
I Skargaardens katalog 2017 intar de fyra inte bara en självklar plats. Såväl Nozib som Kryss har fått nya varianter. Den senare en högre modell som passar vid matbordet och den senare en nättare loungestol med fyra ben.
Att H55 däremot lämnats orörd är kanske inte är så konstigt. För som man skriver:
Tänk på en stol. Med böjträ och rundad rygg. Visst ser du den framför dig? Thonetstolen. Eller Wienerstolen. Kanske caféstolen. Kärt barn har många namn och älskade produkter många efterföljare.
Den klassiska Thonetstolen no 14 och den modernare no 2 som båda tillverkas av företaget TON.
Det banbrytande med Thonetstolen är böjträtekniken, som Michael Thonet utvecklade i mitten av 1800-talet. Efter att patentet gått ut dök nya producenter upp. Kunskapen om tekniken spred sig med utvandrande träarbetare. Redan i slutet av århundradet startade småländska Gemla Fabrikers sin produktion.
Stol Wien från Gemla togs i produktion 1907 och tillverkas fortfarande.
Thonetstolarnas popularitet har gått upp och ner sedan starten, men toppat på senare år vilket har lett till en del diskussioner om vad som är äkta. Turerna kring företaget som var Michael Thonets tycks ha varit många. Idag är det TON som gör anspråk på originalet.
Men då det var själva tekniken i sig som var grejen. Inte designen. Kan det vara svårt att avgöra. Hur många varianter på böjträ kan det egentligen finnas? På Ikea tog Gillis Lundgren 1961 fram stolen Öglan. Idag en populär vintage-stol.
Ikeas Öglan från 1961 räknas idag också som en klassiker.
Polska möbelproducenten Fameg prisar Thonets teknik på sin hemsida och deras stolar säljs på Artilleriet.
Polska Fameg hedrar Thonets minne med både klassiska och nydesignade möbler i böjträ.
Som även har TON-stolarna i sitt sortiment. De har till och med en egen edition av no 14 med sits i läder från Tärnsjö.
Artilleriet har en egen edition av den klassiska no 14 med sits i läder från Tärnsjö.
Just därifrån kommer även lädret som Gemla använder i Jonas Bohlins böjträstolar Vilda.
Jonas Bohlins böjträstol Vilda från Gemla på Taverna Brillo.
PH Kotten i koppar. En skönhet både tänd och släckt.
Ljus fascinerade mångsysslaren och en av Danmarks mest kända formgivare Poul Henningsen. Redan på 1920-talet experimenterade han med att få fram ett elektriskt ljus som påminde om fotogenlampans sken. Men hans motiv var också politiska och sociala. Han ville att alla skulle få tillgång till bra ljus – såväl hemma, som på arbetsplatsen. Den första PH-lampan kom 1926 och blev en succé från start tack vare sitt bländfria ljus.
Långt senare – 1957 – fick Poul Henningsen uppdraget av arkitektparet Eva och Nils Koppel att rita lampor till deras nya restaurang Langelinie Pavillonen i Köpenhamn. De ville ha en varm och inbjudande armatur. De fick PH Kotten.
Det är i alla fall så den heter i både Sverige och Danmark, men i övriga världen benämns den PH Artichoke. Oavsett vilket består den av 72 blad och 12 stålbågar. Allt tillverkas hos små underleverantörer på södra Jylland och monteras ihop på Louis Poulsens fabrik i Vejen. Sex blad på tolv rader vinklas noggrant och varje rad förskjuts i förhållande till den förra. På så vis syns inte ljuskällan och ljuset blir bländfritt och behagligt.
Eftersom Kotten från början var anpassad för offentlig miljö fanns den i tre större modeller. Men populariteten gjorde att man 2004 tog fram den i en mindre variant som är 48 cm i diameter och bättre passar privata hem. Om den passar den privata plånboken är en annan femma. Räkna med en prislapp på drygt 60 000:-.
Men internationell popularitet i all ära. PH Kotten är i första hand en dansk angelägenhet. Eller som en person på Louis Poulsen jag pratade med sa: ”Danskar köper danskt”.
PH Artichoke finns numera även med LED. Här på Leverages Inc. i Tokyo.
En av dessa lampor som enligt anonyma experter anses helt ute.
Nästan mer spännande än att ta del av kommande trender är det att läsa om det som anses vara helt ute. Inte sällan sammanfaller detta med att något nu är så vanligt att man kan köpa det på Clas Ohlson. Precis så är det med den nakna glödlampan.
”De nakna glödlamporna såldes i varenda affär 2016, och det finns knappt ett hem som inte har dem i någon form i dag. Speciellt de med synliga glödtrådar och storlek större. Men det försvinner helt 2017 enligt experterna”, förklarar Expressen.
Vilka experter som åsyftas anges inte.
Själv har jag under de senaste åren fattat tycker för dessa armaturer vars ljuskälla är själva poängen. Visst förstår jag att man nu kan känna en viss mättnad men att den därför skulle kunna avfärdas helt köper jag inte.
Inte heller lampbranschen verkat ha fattat att glödlampan gjort sitt. Utmärkta butiken Växjö Elektriska har just nu en kampanj på serien Saint från Globen Lighting där en frostad variant är i fokus. Och kikar man på hela webbsortimentet syns ingen direkt avmattning – Muuto, Watt & Weke, Phloc och House Doctor har alla denna typ av lampor.
Pendeln E27 av Mattias Ståhlbom för Muuto finns i 13 färger och dess popularitet verkar inte ha avtagit.
Det tycks onekligen som ryktet om den nakna glödlampans död är något överdriven. Jag tippar på att den har några goda år till och konstaterar att Achille Castiglionis lilla Lampadina stått sig sedan 1972.
Trend som begrepp förklarat i artonde bandet av Nationalencyklopedin, första utgåvan från 1995.
Inget nytt år utan nya trender. Vad man nu menar med det. Nationalencyklopedins förklaring om ”en stabil, långsiktig förändring” känns inte relevant. Då skulle vi ju knappast kunna prata om vilka trender som är nya för i år. Snarare känns en trend som en tydlig tendens som kanske kommit för att stanna. Eller inte. Hur det blir med den saken får framtiden bestämma. Och konsumenten.
Vissa trender slår rot i folkhemshjärtat och blir en stil. Medan andra förläget snabbt försvinner ut genom bakdörren.
Efter en genomgång av olika listor i magasin och på webben har jag lyckats kokat ner årets trender till tre:
Mjukt och murrigt
Dotterns favorit: Beetle Lounge Chair i sammet från Gubi.
Dova färger dominerar. Mörkt och mysigt med sammet och långluggade mattor.
Gränslöst grönt
Komposition på Huseby bruk av mästaren Gunnar Kaj.
Årets färg är Greenery och därhemma ska vi ha växter. Alla tycks eniga om detta, men tvistar om hur stora de ska vara.
Naturligt-vis
SINNERLIG – den älskade serien som Ilse Crawford skapade för Ikea i en stil som fortsätter att trenda.
Naturen är fortfarande nära i material och uttryck.
Förnicklat också (en extra fjärde trend)
Svante har fått tillökning. Efter koppar och mässing finns den vackra vattenkannan nu också i förnicklad mässing. Bild från Klong.
Varma metaller som koppar och mässing tappar mark mot blanka silvriga. Både Klongs vattenkanna Svante och Örsjös Kvist av Jonas Bohlin har kommit i nya förnicklade varianter.
Sammanfattningsvis känns framtiden långt ifrån vit och fräsch. För att testa resultatet tar jag och snabbläddrar genom de senaste numren av några inredningsmagasin. Inte många vita uppslag swishar förbi.
Frågan är bara när den murriga trenden kommer att bli lika dominerande som medaljongtapeterna på 70-talet?
Konsten att böja trä kan liknas vid förmågan att tämja en naturkraft. Det borde helt enkelt inte vara möjligt. Och länge var det inte det heller.
Det var den tyske möbelformgivaren Michael Thonet som på 1850-talet klurade ut hur det hela skulle gå till. Succén var given och innebar ett verkligt paradigmskifte i möbeltillverkningen. När sedan patentet gått ut begav sig en del av arbetarna på Thonets fabrik till Småland och hamnade på Gemla möbelfabrik, som startats redan 1861 och legat i Diö sedan 1884. Tack vare den nya specialkunskapen kunde Gemla lansera sin första egna böjträstol redan på 1910-talet.
Det krävs kraftiga formar för att betvinga träet.Färdigböjd och fri från formen.
Intresset för de klassiska stolarna har dock gått upp och ned genom åren. Företaget har två konkurser bakom sig, men drivs nu av femte generationen och har på senare år fått en nytändning – tack vare formgivaren Jonas Bohlin.
– Jonas hade varit på studiebesök i den gamla fabriken när han läste på Konstfack och var fascinerad av böjträstekniken. En dag 2011 stod det plötsligt en Clas Ohlson-kartong utanför dörren med en modell på en stol i och ett brev från Jonas som undrade om vi kunde och ville tillverka den, berättar Fredrik Widing, som är produktionsansvarig på fabriken som ägs av hans far.
Svaret från Gemla var – ja. Stolen var – Vilda. Flerfaldigt prisbelönt och på god väg att bli en modern klassiker.
Samarbetet med Jonas Bohlin öppnade dörren för fler designsamarbeten, som Front, Mats Theselius och Lisa Hilland. Och för Wingårds arkitekters räkning har Gemla gjort såväl sänggavlar, som sängbord till Miss Clara Hotel i Stockholm.
Vackra vilda med flätad rygg.
– Förutom det nya designsortimentet har vi kvar tio klassiker. De utgör tillsammans 30 procent av vår produktion. Resten består av lika delar legotillverkning och renovering av våra gamla möbler. Vi får in stolar från 60-talet som får nytt liv igen. Våra möbler kan man ha längre, konstaterar Fredrik.
En förutsättning för att kunna böja trä är att man använder sorter med långa fibrer, som bok och ask. I den stora fabriken i Diö tillverkas allt – från ax till limpa – eller snarare från ohyvlat virke till färdig designstol. Träet som ska böjas värms först upp med hjälp av ånga, sedan pressas det i en form och slutligen får det torka innan bearbetningen tar vid. Även om man idag har maskiner till hjälp med de tunga momenten är det ändå mycket av hantverk över produktionen.
Råmaterialet färdigt att förvandlas till designstolar.
– Det är en helt analog fabrik och vi jobbar på traditionellt vis. Vi är också den enda fabrik i Sverige som böjer trä, berättar Fredrik.
Själv har han lärt sig tekniken genom att jobba i produktionen och berättar att det är svårt att hitta yngre medarbetare med utbildning. Gemla möbler har idag nio anställda och skulle gärna växa något. Och med senare års framgångar verkar det inte som en omöjlighet.
Fredrik Widing ansvarar idag för produktionen på Gemla som hans farfars farfar startade.
Böjträ har förstås sina begränsningar. Man kan inte använda tekniken till allt.
– Men man får väldigt klassiska former som står över tid, konstaterar Fredrik.
Och visst ser man det även på den nya designen. Det finns tydliga referenser till äldre modeller, vilket ger ett tidlöst intryck. Dessutom använder man bara naturmaterial, vilket borde tilltala många i dessa ekotider.
– Vilda består enbart av såpat trä och naturläder från Tärnsjö. Jonas Bohlin brukar säga att man i princip kan äta upp den.
Barbara Hosak på Katehas kontor i Värnamo. Den randiga mattan Lina är formgiven av Hans Hosak och finns i olika färgkombinationer
Redan de gamla grekerna visste att ingen undkommer sitt öde. Och inte alla vill göra det heller, ska väl tilläggas. För Barbara Hosak på mattföretaget Kateha har textilerna alltid varit en del av livet. Men hon hann med flera jobb i olika branscher och länder innan hon lockades hem igen till mattorna och Sverige av pappa Hans.
Det är genom hans forskning Barbara vet att man i släkten Hosak varit textilare sedan 1700-talet i den del av nuvarande Tjeckien som heter Böhmen. Efter kriget fördrevs familjen som var tysktalande, men tack vare Barbaras farfars textilkunskaper fick de ett nytt hem i Danmark.
Där träffade Barbaras pappa sin danska fru och Barbara föddes. Flytten gick vidare till Norge och slutligen till Sverige och Blekinge när Hans Hosak 1968 blev fabriks- och designchef på Svängsta Mattväveri utanför Karlshamn
– Vi bodde i disponentvillan och jag hjälpte till att knyta makramé, som såldes tillsammans med mattorna på den tiden. Jag pratade ju norska efter våra år i Gudbrandsdalen, men lärde mig snabbt svenska, berättar Barbara.
På väggen Tofta Wave framför Allium och på golvet Lina. Stolen Camilla av John Kandell från Källemo, ett annat Värnamoföretag.
Efter att ha läst ekonomisk linje på gymnasiet fortsatte Barbara att läsa tyska på universitetet. Som administratör hamnade hon en tid på Broakulla mattfabrik i början av 80-talet och även om hennes arbetsuppgifter mest handlade om fakturering och bokföring hade hon svårt att hålla fingrarna borta från material och produktion. Men någon fortsättning på mattkarriären blev det inte just då. I stället hamnade Barbara på företaget Abu som tillverkar fiskerullar.
– Under mina två år där hade jag mycket kontakt med företagets reklambyrå, Brindfors i Stockholm och fick sedan jobb som ekonomichef på deras nystartade kontor i Düsseldorf. Min plan var att sedan fortsätta ut i världen, till London och New York.
Efter drygt tio år i Tyskland tog Barbra ledigt ett halvår för att resa, först till Bali och sedan med pappa till Indien. Sedan 1976 hade Hans Hosak arbetat med en leverantör utanför Varanasi i norra Indien och drev sedan 1979 själv mattagenturen Brokmatt, som i början av 90-talet flyttats till Värnamo.
Frågan var nu om Barbara skulle ge efter för sin ärvda kärlek till mattextilier och överge planerna om den stora världen till förmån för lilla Värnamo? Svaret blev – ja.
– Men efter några år på Brokmatt ville jag starta ett eget varumärke som stod för både kvalitet och god design. Mattbranschen förändrades på 90-talet och mattor började ses som en del av inredningen och säljas i inrednings- och möbelbutiker i ställt för enbart i renodlade mattbutiker, som tidigare.
På väggen den nya mattan Fjäll av formgivaren Ania Pauser. Mönstret känns igen från hennes byrå Glimmer för Klong. Pall från Norrgavel.
Hennes bakgrund kan tyckas perfekt för uppgiften. Uppvuxen på flera av Skandinaviens främsta textila fabriker och med en lång erfarenhet från reklambranschen.
– Jag har haft nytta av min bakgrund och varit noga med allt. Logotype och grafisk profil är gjord av en gammal kollega som absolut ville ha den röda pricken, som en symbol för Indien.
Och namnet då? Kateha. Det hittade pappa Hans i en bok Barbara plockat upp på en mässa. Kateha kommer från gammalarabiskan och har även betydelsen matta med lugg. I boken stod det berättat om en sultan på 1600-talet som gav en ”kateha” som gåva, vilket betydde att han gav bort en handknuten matta.
För även om en del av Katehas mattor tillverkas i Europa, kommer huvuddelen från Indien dit Barbara reser två gånger om året. Hennes leverantör är samma som pappa Hans inledde samarbete med på 70-talet och som är känd för att ta ett stort socialt ansvar genom att förbättra vävarnas levnadsstandard, löne- och arbetsvillkor och stärka kvinnors rätt till arbete på alla nivåer i företaget. Kateha är också certifierade med Care & Fair, som garanterar att mattorna är producerade utan illegalt barnarbete.
Barbaras förståelse och kunskap om branschen genomsyrar Katehas produktion. Hon förklarar vant olika vävtekniker, kvaliteter och olika sätt att sy kanter på mattorna så att inte hörnen viker upp sig.
– Pappas devis är att inte sälja problem. Det har jag övertagit och vi har otroligt få reklamationer på våra mattor, berättar Barbara.
Hon har samarbetat med en rad av Sveriges främsta formgivare, men en del av mattdesignen står hon och pappa Hans själva för. Det är en kombination av eget kunnande och mattarkivet från Svängsta som resulterar i genomtänkt design och kvalitet.
Katehas mattor Allium och Lina som man brukar se dem i Norrgavels butiker.
En av Katehas första återförsäljare var Norrgavel och den som besökt någon av deras butiker har säkert konstaterat att de vackra, vävda ullmattorna passar Norrgavels naturligt avskalade stil perfekt.
Hur ser då framtiden ut? Blir det en åttonde generation textilare i Hosakfamiljen? Tveksamt. Barbaras dotter Cassandra, som är tio år har andra planer. Hon vill bli programledare.
Härliga färger på Tofta Wave och Allium.
Produktbilder: Kateha/Pelle Wahlgren. Översta bilden på Barbara har jag tagit själv.
