Tänk vilken tur att det var just på Lammhults som Gunilla Allard blev antagen till en ett år lång workshop direkt efter utbildningen på Konstfack. För på Lammhults kan man bocka stålrör. Och Gunilla är en utpräglad metallmänniska.

– Det var Ragne Bogholt, Lammhults dåvarande vd, som sett skåpet Cabinet jag gjort på Konstfack och erbjöd mig en plats i workshopen. Vi hade inga större krav på oss, utan skulle bara lära oss hur en industri fungerade, berättar Gunilla.

Men Gunilla var van att leverera och fick tre produkter i produktion under sitt första ”läroår” och därmed en hel del välförtjänt uppmärksamhet.

Just förmågan att få saker ur händerna hänger samman med hennes liv före Konstfack. Då jobbade hon med en rad av Sveriges främsta filmproduktioner som attributör, rekvisitör och scenograf.

–  Jag har alltid fascinerats av filmens magi och att jag skulle göra något konstnärligt kändes som en självklarhet.

 Hon knackade själv på dörren till Svenska Filminstitutet och fick sitt första jobb med Vilgot Sjömans Tegelhusets hemlighet.

–  Jag bodde närmast på Filmhuset på den tiden. Man går in i en bubbla när man jobbar med en filminspelning. Det är mycket research och detaljer. När jag jobbade med Ingenjör Andrées luftfärd läste jag in mig på allt och nördarde in på småsaker. Vi gjorde exakta kopior av till exempel sovsäckar, förpackningar och etiketter.

Gunilla har jobbat med alla tidsepoker och både då och nu hämtar hon mycket inspiration från historien.

–  Man måste kunna sin historia om man ska kunna skapa nytt.

 Att det sedan blev Konstfack berodde mest på att hon ville utvecklas och lära sig mer. Men det blev inte som hon föreställt sig.

– Jag var van att jobba hårt och leverera. På Konstfack hade vi två veckor på oss att lösa en uppgift, vilket kändes som extremet lång tid för mig. Men jag insåg väl att det kan finnas ett värde i att gå runt ett problem flera gånger och hitta olika lösningar.

Hon sökte och fick ett utbytesår på Konstakademien i Köpenhamn. Mer arkitektur. Fler internationella kontakter. Mycket mer i Gunillas smak. Och Danmark ser hon fortfarande som sitt andra hemland där hon också arbetat med flera filmer. För under en period var det så att filmandet och formgivandet löpte parallellt.

 – Det fungerade för att man gör film på sommaren och det tog ju ett tag innan jag kunde försörja mig som formgivare.

Glasblåsarens barn blev Gunillas sista film 1996 och till den ritade hon allt det fantastiska och fantasifulla glas som sedan skulle krossas. Det blåstes på Orrefors som därefter erbjöds Gunilla möjligheten att fortsätta med glasdesign. Vilket hon gjorde. Men trots framgångarna även inom detta område beslöt hon sig för att låta glaset vara.

–  Jag tackar hellre nej än ja, till det mesta, konstaterar hon.

Men tillbaka till Lammhult och Lammhults. På fabriken i det lilla småländska samhället kände denna konstnärssjäl sig i sina rätta element. Samarbetet i verkstaden. Insynen i produktionen.

–  Det händer att någon kommer fram till mig och ber mig rita något som säljer bra så att alla kan få behålla jobbet. Det är bra att bli påmind om att allt inte handlar om mina konstnärliga idéer utan att det jag gör också betyder arbete för andra.

1993 kom fåtöljen Cinema. Och resten är historia, som det brukar heta.

–  Jag ville göra en nätt fåtölj och utgick från de stålrör som då fanns. De hade en diameter på 38 mm och jag tänkte att de måste kunna vara mindre. Det tog över två år med tester innan Cinema var klar men då sa det pang i hela Europa och tog både mig och Lammhults på en verklig resa.

Tjugo år senare skördar Cinema ny lagrar. I början av 90-talet var Tyskland den stora marknaden. Nu är det Skandinavien i allmänhet, och Norge i synnerhet.

Cinema. Cortina. Chicago. Sahara. Rio. Med flera. Listan på Gunilla möbler för Lammhults kan göras lång. Men så är det också ett ovanligt långt och nära samarbete det handlar om.

 

–  De flesta formgivare arbetar med många olika företag och blir heller aldrig involverade i produktionsprocessen. På Lammhults känner de mig och därför är det mycket som aldrig behöver förklaras. De vet hur jag vill ha detaljerna.

Gunilla ingår i den grupp som jobbar med produktutveckling och har stor frihet att komma med idéer.

– Det är olika saker som påverkar, som materialforskning. Sedan är jag ofta med på mässor och lyssnar på vad som efterfrågas. Jag känner säljarna vilket gör att utvecklingen blir som en organisk process.

Ibland blir hon ombedd att göra något som fattas i utbudet som en ny konferensstol. Det blev Comet som har en liten hemlighet. Ett svankstöd i ryggslutet som ökar bekvämligheten. En typisk kvinnlig detalj tror Gunilla själv.

Visst har hon även gjort annat, som mattor, kök och utemöbler. Arbetat med företag som Kasthall, Marbodal och Hags. Under åren har hon få ta emot priser och utmärkelser. Hon är hedersdoktor på Linnéuniversitetet.

Gunillas formspråk är enkelt och självklart. Och hennes möbler känns samtidigt graciösa och kraftfulla. Med risk för att det låter klyschig är det precis som jag uppfattar Gunilla Allard.

 

Samtliga produktbilder från Lammhults. Fotograf Pelle Wahlgren på Studio Wahlgren.