Det är intressant att konstatera att en stor mässa som Stockholm Furniture Fair kan uppfattas olika beroende på vem besökaren är. Kanske är det så att de mest rutinerade dyker ner i detaljer, medan den ovane mer ser till helheten. Hur som helst är detta mina personliga intryck från årets mässa. Som jag verkligen gillade.
Helhetsintrycket var utan tvekan färgerna och materialen. Mycket andades 70-tal med varma orange, röda och bruna toner. Och sammet fanns på allt. Soffor, stolar, fåtöljer, pallar och puffar. Mjukt och murrigt. Ombonat helt enkelt.
Lite grann känns det som om pendeln verkligen slagit över nu. Vitt verkade bannlyst. Marmor och guld på både stora och små bord.
Smutsiga pasteller har det talats om ett tag och visst fanns de också representerade. Ett något ljusare alternativ till ”murrtrenden” men lika mysigt.
Sedan finns det alltid något som sticker ut lite extra. Som man inte bara kan passera utan att ta sig en extra titt. Som soffan Ulla-la från Källemo. Anna Kraitz formgivning är som vanligt omisskännligt lekfull. I Ulla-la finns plats. Kuddar kan flyttas och bli armstöd. Armstödet ger extra sittutrymme. Och de rejäla benen bär upp hela härligheten.
Danska Made by Hand hade lagt in en extra växel och presenterade flera nyheter som pallen Sturdy Stool av Ilse Crawford. Den kommer säkert att dyka upp både här och där framöver. Och är redan såld till Matbaren på Grand Hotel.
En mässa betyder förstås mycket nytt. Men klassikerna finns alltid på plats. Ibland i upphottade versioner. Ibland inte. Några lyckade uppdateringar. Andra helt meningslösa. Vissa saker är helt enkelt fulländade från början.