Redan de gamla grekerna visste att ingen undkommer sitt öde. Och inte alla vill göra det heller, ska väl tilläggas. För Barbara Hosak på mattföretaget Kateha har textilerna alltid varit en del av livet. Men hon hann med flera jobb i olika branscher och länder innan hon lockades hem igen till mattorna och Sverige av pappa Hans.

Det är genom hans forskning Barbara vet att man i släkten Hosak varit textilare sedan 1700-talet i den del av nuvarande Tjeckien som heter Böhmen. Efter kriget fördrevs familjen som var tysktalande, men tack vare Barbaras farfars textilkunskaper fick de ett nytt hem i Danmark.

Där träffade Barbaras pappa sin danska fru och Barbara föddes. Flytten gick vidare till Norge och slutligen till Sverige och Blekinge när Hans Hosak 1968 blev fabriks- och designchef på Svängsta Mattväveri utanför Karlshamn

– Vi bodde i disponentvillan och jag hjälpte till att knyta makramé, som såldes tillsammans med mattorna på den tiden. Jag pratade ju norska efter våra år i Gudbrandsdalen, men lärde mig snabbt svenska, berättar Barbara.

 

Efter att ha läst ekonomisk linje på gymnasiet fortsatte Barbara att läsa tyska på universitetet. Som administratör hamnade hon en tid på Broakulla mattfabrik i början av 80-talet och även om hennes arbetsuppgifter mest handlade om fakturering och bokföring hade hon svårt att hålla fingrarna borta från material och produktion. Men någon fortsättning på mattkarriären blev det inte just då. I stället hamnade Barbara på företaget Abu som tillverkar fiskerullar.

– Under mina två år där hade jag mycket kontakt med företagets reklambyrå, Brindfors i Stockholm och fick sedan jobb som ekonomichef på deras nystartade kontor i Düsseldorf. Min plan var att sedan fortsätta ut i världen, till London och New York.

Efter drygt tio år i Tyskland tog Barbra ledigt ett halvår för att resa, först till Bali och sedan med pappa till Indien. Sedan 1976 hade Hans Hosak arbetat med en leverantör utanför Varanasi i norra Indien och drev sedan 1979 själv mattagenturen Brokmatt, som i början av 90-talet flyttats till Värnamo.

Frågan var nu om Barbara skulle ge efter för sin ärvda kärlek till mattextilier och överge planerna om den stora världen till förmån för lilla Värnamo? Svaret blev – ja.

– Men efter några år på Brokmatt ville jag starta ett eget varumärke som stod för både kvalitet och god design. Mattbranschen förändrades på 90-talet och mattor började ses som en del av inredningen och säljas i inrednings- och möbelbutiker i ställt för enbart i renodlade mattbutiker, som tidigare.

Hennes bakgrund kan tyckas perfekt för uppgiften. Uppvuxen på flera av Skandinaviens främsta textila fabriker och med en lång erfarenhet från reklambranschen.

– Jag har haft nytta av min bakgrund och varit noga med allt. Logotype och grafisk profil är gjord av en gammal kollega som absolut ville ha den röda pricken, som en symbol för Indien.

Och namnet då? Kateha. Det hittade pappa Hans i en bok Barbara plockat upp på en mässa. Kateha kommer från gammalarabiskan och har även betydelsen matta med lugg. I boken stod det berättat om en sultan på 1600-talet som gav en ”kateha” som gåva, vilket betydde att han gav bort en handknuten matta.

För även om en del av Katehas mattor tillverkas i Europa, kommer huvuddelen från Indien dit Barbara reser två gånger om året. Hennes leverantör är samma som pappa Hans inledde samarbete med på 70-talet och som är känd för att ta ett stort socialt ansvar genom att förbättra vävarnas levnadsstandard, löne- och arbetsvillkor och stärka kvinnors rätt till arbete på alla nivåer i företaget. Kateha är också certifierade med Care & Fair, som garanterar att mattorna är producerade utan illegalt barnarbete.

Barbaras förståelse och kunskap om branschen genomsyrar Katehas produktion. Hon förklarar vant olika vävtekniker, kvaliteter och olika sätt att sy kanter på mattorna så att inte hörnen viker upp sig.

– Pappas devis är att inte sälja problem. Det har jag övertagit och vi har otroligt få reklamationer på våra mattor, berättar Barbara.

Hon har samarbetat med en rad av Sveriges främsta formgivare, men en del av mattdesignen står hon och pappa Hans själva för. Det är en kombination av eget kunnande och mattarkivet från Svängsta som resulterar i genomtänkt design och kvalitet.

En av Katehas första återförsäljare var Norrgavel och den som besökt någon av deras butiker har säkert konstaterat att de vackra, vävda ullmattorna passar Norrgavels naturligt avskalade stil perfekt.

Hur ser då framtiden ut? Blir det en åttonde generation textilare i Hosakfamiljen? Tveksamt. Barbaras dotter Cassandra, som är tio år har andra planer. Hon vill bli programledare.

Produktbilder: Kateha/Pelle Wahlgren. Översta bilden på Barbara har jag tagit själv.

 

 

 

Jesper Ståhl kan vara ”the hardest working man” i Designsverige. Och det har börjat ge resultat. På galan för Elle Decoration Swedish Design Award i våras fick han motta inte bara en, utan två utmärkelser i de helt olika kategorierna Årets badrum och Årets produkt för det dukade bordet med serien Art för Vedum, respektive besticken Stockholm för Design House Stockholm.

När möbelmässan sedan slog upp portarna dagen efter fanns Jesper representerad i var och varannan monter. I alla fall kändes det så. För i februari hann han sammanlagt med inte mindre än åtta olika produktlanseringar och det måste väl ändå vara något slags rekord.

Och ingenting är denne frilansande designer med utbildning i London och både rötter och bopålar i Småland främmande. Allt från exklusiva bestick till torkstativ har lämnat ritbordet de senaste åren.

–  Jag utgår från företaget jag jobbar med så det blir en form av storytelling och varje produkt har sin ”story”, förklarar Jesper Ståhl.

Vi sitter och pratar i Materias monter för vilka han gjort Air, en serie stolar för offentlig miljö. Grundidén som syns tydlig är en enda bit läder. I kombination med formpressad plywood har sits och rygg skapats i ett stycke som ger en lätt siluett. En lika snygg som skön stol kan jag intyga.

 –  Jag gillar samarbeten som bygger på dialog. Air är mitt första projekt tillsammans med Materia och det har varit lustfyllt och kreativt med fokus på kvalitet och omsorg om detaljerna.

 Idén till fåtöljserien Ritz för Ire Möbel har i sin tur utgått från ett personligt minne. Jespers första sommarjobb var att tillverka möbelknappar i sin farfars möbelfabrik.

Det gjorde honom rätt mätt på knappar i många år, men som ofta ser man mer försonande på saker med tiden och som vuxen formgivare kan Jesper Ståhl i ställer känna stolthet över sitt arv. I Ritz genomsyrar knappens runda form hela designen, från rygg/armstöd till träbenens profil, men finns även med som accent.

För några år sedan fick Jesper mycket uppmärksamhet för skåpet No 216 för Voice. Det utgick från den standard som används på pappersformat – ISO 216. Hela skåpets storlek motsvarar A0 och varje lucka har en egen storlek i A-standarden ända ner till A8.

 –  Jag är rätt exakt av mig, konstaterar Jesper Ståhl och det känns inte som ett understatement.

Ett liknande upplägg har han använt vid tillkomsten av serien Tilt för Mavis. Både skrivbord och förvaring har en lätt lutning – närmare bestämt sex grader eller den lilla vinkel som motsvarar en sekund av en minut på en analog klocka och ger personlighet till en annars rätt anonym förvaring.

Men mest uppmärksamhet har kanske bestickserien Stockholm för Design House Stockholm fått. Den lanserades förra sommaren och kompletterades i år med en liten salladskniv.

Jesper kallar arbetet ett passionsprojekt som tagit närmare fem år, varav två år av arbete innan han ens presenterade idén för Design House Stockholm, som genast kände att den var helt rätt för dem.

Besticken är en fröjd för ögat och något med formen gör att man genast vill plocka upp dem, känna på ytan, väga dem i handen. Jag antar att det är just det som beskrivs som en ”fluid form”.

I all Jesper Ståhls formgivning tycks starka idéer, utmärkande detaljer och praktisk problemlösning korsas och resultera i ren och skär skönhet. Och att priser och utmärkelser nu börjar rasa in är inte mer än rätt. Alltför länge har Jesper Ståhl varit något av en doldis i Designsverige. Det verkar äntligen bli ändring på det nu.

 

 

 

 

Tänk vilken tur att det var just på Lammhults som Gunilla Allard blev antagen till en ett år lång workshop direkt efter utbildningen på Konstfack. För på Lammhults kan man bocka stålrör. Och Gunilla är en utpräglad metallmänniska.

– Det var Ragne Bogholt, Lammhults dåvarande vd, som sett skåpet Cabinet jag gjort på Konstfack och erbjöd mig en plats i workshopen. Vi hade inga större krav på oss, utan skulle bara lära oss hur en industri fungerade, berättar Gunilla.

Men Gunilla var van att leverera och fick tre produkter i produktion under sitt första ”läroår” och därmed en hel del välförtjänt uppmärksamhet.

Just förmågan att få saker ur händerna hänger samman med hennes liv före Konstfack. Då jobbade hon med en rad av Sveriges främsta filmproduktioner som attributör, rekvisitör och scenograf.

–  Jag har alltid fascinerats av filmens magi och att jag skulle göra något konstnärligt kändes som en självklarhet.

 Hon knackade själv på dörren till Svenska Filminstitutet och fick sitt första jobb med Vilgot Sjömans Tegelhusets hemlighet.

–  Jag bodde närmast på Filmhuset på den tiden. Man går in i en bubbla när man jobbar med en filminspelning. Det är mycket research och detaljer. När jag jobbade med Ingenjör Andrées luftfärd läste jag in mig på allt och nördarde in på småsaker. Vi gjorde exakta kopior av till exempel sovsäckar, förpackningar och etiketter.

Gunilla har jobbat med alla tidsepoker och både då och nu hämtar hon mycket inspiration från historien.

–  Man måste kunna sin historia om man ska kunna skapa nytt.

 Att det sedan blev Konstfack berodde mest på att hon ville utvecklas och lära sig mer. Men det blev inte som hon föreställt sig.

– Jag var van att jobba hårt och leverera. På Konstfack hade vi två veckor på oss att lösa en uppgift, vilket kändes som extremet lång tid för mig. Men jag insåg väl att det kan finnas ett värde i att gå runt ett problem flera gånger och hitta olika lösningar.

Hon sökte och fick ett utbytesår på Konstakademien i Köpenhamn. Mer arkitektur. Fler internationella kontakter. Mycket mer i Gunillas smak. Och Danmark ser hon fortfarande som sitt andra hemland där hon också arbetat med flera filmer. För under en period var det så att filmandet och formgivandet löpte parallellt.

 – Det fungerade för att man gör film på sommaren och det tog ju ett tag innan jag kunde försörja mig som formgivare.

Glasblåsarens barn blev Gunillas sista film 1996 och till den ritade hon allt det fantastiska och fantasifulla glas som sedan skulle krossas. Det blåstes på Orrefors som därefter erbjöds Gunilla möjligheten att fortsätta med glasdesign. Vilket hon gjorde. Men trots framgångarna även inom detta område beslöt hon sig för att låta glaset vara.

–  Jag tackar hellre nej än ja, till det mesta, konstaterar hon.

Men tillbaka till Lammhult och Lammhults. På fabriken i det lilla småländska samhället kände denna konstnärssjäl sig i sina rätta element. Samarbetet i verkstaden. Insynen i produktionen.

–  Det händer att någon kommer fram till mig och ber mig rita något som säljer bra så att alla kan få behålla jobbet. Det är bra att bli påmind om att allt inte handlar om mina konstnärliga idéer utan att det jag gör också betyder arbete för andra.

1993 kom fåtöljen Cinema. Och resten är historia, som det brukar heta.

–  Jag ville göra en nätt fåtölj och utgick från de stålrör som då fanns. De hade en diameter på 38 mm och jag tänkte att de måste kunna vara mindre. Det tog över två år med tester innan Cinema var klar men då sa det pang i hela Europa och tog både mig och Lammhults på en verklig resa.

Tjugo år senare skördar Cinema ny lagrar. I början av 90-talet var Tyskland den stora marknaden. Nu är det Skandinavien i allmänhet, och Norge i synnerhet.

Cinema. Cortina. Chicago. Sahara. Rio. Med flera. Listan på Gunilla möbler för Lammhults kan göras lång. Men så är det också ett ovanligt långt och nära samarbete det handlar om.

 

–  De flesta formgivare arbetar med många olika företag och blir heller aldrig involverade i produktionsprocessen. På Lammhults känner de mig och därför är det mycket som aldrig behöver förklaras. De vet hur jag vill ha detaljerna.

Gunilla ingår i den grupp som jobbar med produktutveckling och har stor frihet att komma med idéer.

– Det är olika saker som påverkar, som materialforskning. Sedan är jag ofta med på mässor och lyssnar på vad som efterfrågas. Jag känner säljarna vilket gör att utvecklingen blir som en organisk process.

Ibland blir hon ombedd att göra något som fattas i utbudet som en ny konferensstol. Det blev Comet som har en liten hemlighet. Ett svankstöd i ryggslutet som ökar bekvämligheten. En typisk kvinnlig detalj tror Gunilla själv.

Visst har hon även gjort annat, som mattor, kök och utemöbler. Arbetat med företag som Kasthall, Marbodal och Hags. Under åren har hon få ta emot priser och utmärkelser. Hon är hedersdoktor på Linnéuniversitetet.

Gunillas formspråk är enkelt och självklart. Och hennes möbler känns samtidigt graciösa och kraftfulla. Med risk för att det låter klyschig är det precis som jag uppfattar Gunilla Allard.

 

Samtliga produktbilder från Lammhults. Fotograf Pelle Wahlgren på Studio Wahlgren.

 

Att stärka varumärket. Det var Dan och Paul Johansons incitament att inleda samarbete med några namnkunniga formgivare. Inte för många. Färre men långsiktiga relationer är brödernas formel för fortsatt framgång.

1996 tog de över företaget efter sin far. Med egen tillverkning av möbler för offentlig miljö växte de snabbt. Gasellföretag två år på raken. Johanson Design möblerade då såväl Heathrow i London, som Green room på Melodifestivalen. Klubbar, hotell och restauranger över hela landet samt ett stort antal båtar.

Samma år Dan och Paul tog över fick de kontakt med designern Leo Thafvelin. Hans examensarbete resulterade efter anpassning till produktionen i barpallen Snaps. Den finns fortfarande i sortimentet. Nya samarbeten inleddes. Mattias Ljunggren. Simon Pengelly. Anders Hjelm. Jonas Lindvall. Senast Johan Lindstén. Men inte minst Alexander Lervik som också har det övergripande designansvaret.

Fler formgivare än så är de inte. Fast Dan och Paul ständigt får förfrågningar om nya samarbeten föredrar de att jobba med färre. Det gör produktionen sammanhållen. Men de tillstår att de söker en kvinnlig formgivare till gruppen av män.

–      Våra produkter känns väl maskulina, konstaterar Dan Johanson.

Maskulina eller inte. Efterfrågan är stor på möblerna från Markaryd. För det är precis därifrån de kommer. All produktion. Och det tål att upprepas. All produktion sker i den egna fabriken. Det ger bröderna en unik kontroll över processen.

–  Vi kan hålla 3 veckors leveranstid på allt, berättar produktionschefen Caroline Qvist när hon visar runt i fabriken.

Flexibiliteten är en annan viktig faktor. Till i princip allt finns alternativ. Olika underreden. Olika material. Olika färger. Faktiskt 192 stycken på ståldetaljer.

 – Den valfriheten har fått ett stort genomslag bland arkitekter och eftersom vi gör det själva innebär det inte någon större merkostnad, förklarar Jacob Olsheden, marknadsansvarig.

 Runt 50 personer jobbar i företaget som de senaste fem åren exporterat till 52 länder. Sverige står för hälften av omsättningen. Norge, Danmark, Beneluxländerna och England är stora marknader. Den svenska designen går hem. Målet är att växa. Men växa stabilt.

På Söder i Stockholm finns ett välbesökt showroom. Och Johanson Design är flitiga utställare på de stora möbelmässorna. Men fortfarande är det många som inte förstått att inte bara hjärtat finns i södra Småland. Utan också hantverket.

 –  Våra möbler är inte bara ”Made in Sweden”. De är ”Made by us”, sammanfattar Dan Johanson.

 

 

 

Det råder en febril aktivitet på det som idag är en byggarbetsplats, men som lagom till Valborg 2014 kommer att vara Skandinaviens första gastrohotell. Det är med andra ord dags för nästa kapitel i restaurang PM & Vänners framgångsrika historia.

– Idag är Sverige en destination för världen när det gäller mat, med tre krogar bland de femtio bästa. Om vi finns i Barcelona, Köpenhamn eller Växjö spelar egentligen ingen roll, säger Per Bengtsson, krögare och delägare i PM & Vänner.

120 000 gäster besöker varje år den prisbelönta restaurangen som förvånat så många just för att den ligger där den ligger. På Storgatan. I Växjö. I Småland.

– Vi kommer att fortsätta att vara som vi är. De flesta av oss är smålänningar och har varit med länge på PM. Och vi överger aldrig våra rötter. Det är viktigt för identiteten.

Sedan länge vilar den gastronomiska filosofin på hörnstenarna Skog, Äng och Sjö. Så gör även materialvalen i hotellet.

– Det är så Småland ser ut, konstaterar Per Bengtsson.

För att vara mer exakt betyder det att byggjobbarna haft fullt upp med att hantera 100 ton öländsk kalksten och breda, småländska ekplankor.

– Det är samma kalksten som i Domkyrkan och den är borstad så den känns som sammet under fötterna. Ekplankorna har jag själv valt, en och en på ett sågverk, fortsätter Per.

Och precis som när det gäller maten i restaurangen lämnas inget åt slumpen. Ingen detalj är för liten för att funderas på. Ingen genväg tas på bekostnad av perfektion. På PM & Vänner Hotel sätter man inte på lampan. Man väljer ljusscenario på en display från schweiziska Lithoss. I badrummet – som i flera fall har fönster mot rummet – är kranar, blandare och dusch signerade Arne Jacobsen för Vola. Exakt vilka möbler rummen kommer att ha är ännu inte helt bestämt. Men ett är säkert. Det kommer att bli genomtänkt och mer klassiskt än trendigt.

Hotellet kommer att ha 74 unika rum. Sviterna är spektakulära med 7 meter i takhöjd och en entresol med sovrum. Gästerna har tillgång till pool och bastu på takterassen och de som är intresserade kan få tillträde till vinkällaren. Den råkar vara störst i Skandinavien med 2 700 olika viner.

Med ett gastrohotell hoppas man nu locka ännu fler kulinariskt intresserade till restaurangen. Där tänker man samtidigt höja temperaturen ytterligare, som krögaren själv uttrycker det. Och då menar han inte värmen i köket.

 –  Vi ska absolut matcha de bästa i Köpenhamn!

Men det är inte bara tillresta gäster som ska få glädje av expansionen. På takterassen byggs en skybar öppen för alla. Sju dagar i veckan.  5,6 sekunder upp med hissen. Öppen spis och bibliotek. Och en Steinwayflygel som just nu väljs ut av hemmasonen och världspianisten Per Tengstrand. Kanske är det just han som sluter cirkeln. Lokal och internationell på samma gång. Precis som PM & Vänner Hotel.

 

 

 

 

På Källemo är skapandet en process och samarbetet mellan formgivare och familjen Lundh bygger på ömsesidigt förtroende.

– Det är sällan något är helt klart när vi först får se det. Men Mats Theselius vet vad han vill uppnå, precis som Anna Kraitz, även om de har väldigt olika sätt att nå dit, säger Karin Lundh, som tillsammans med sin bror Erik driver Källemo.

Karin är vice vd, Erik är vd. 1997 tog de över företaget efter sin legendariske far Sven. Kanske den modigaste och mest framsynte i den svenska möbelbranschens historia. Han finns fortfarande med som bollplank.

 – Efter att ha jobbat åt andra i många år och haft agenturen för danska formgivare som Wegner och Kjærholm, ville Sven bygga upp något eget, berättar Karin.

Genombrottet kom 1981 med Jonas Bohlins betongstol.

– Immatrialiteten i betongstolen tror jag frigjorde mycket för andra formgivare och arkitekter.

Det är en kommentar som säger mycket om Källemos förhållande till möbler. Kopplingen till konst och arkitektur är stark. Den unika designen är ett ställningstagande och en alltför kommersialiserad miljö innebär en formgivning som är fullständigt likgiltig.

– Våra möbler har lång giltighet och är inte daterade. Man kan tycka att vi gör solitärer, men de är tänkta att förhålla sig och passa i rum, förklara Karin.

Hon beskriver det formgehör formgivare besitter och berättar att John Kandell (1925-1991) hade exakt sådant.

–  Gjorde han en skiss på ett papper kunde man ta det direkt till produktion.

Källemos huvudkontor finns i Värnamo. Här har man showroom och gör såväl tapetserier, som ytbehandlingar.

–  Vi har 60 underleverantörer inom en radie på 5 mil, men alla leveranser går via oss här i Värnamo. Vi har också showrooms i Stockholm och Göteborg.

Största marknaden är Norden. Men i Sydkorea finns en butik som beställer mycket av Johan Kandell.

–  Specifika produkter passar olika länder, men man blir banal om man försöker vara internationell, påpekar Karin.

Och banal är så långt ifrån Källemos vision man kan komma. Här är formgivningen relevant. På riktigt. Och respekten för kunden stor.

 –  Man ska aldrig undervärdera människor, säger Karin Lundh.

–  Jag gillar inte allt tjat om design. Allt är väl design, men väldigt många kan för lite om form och konstruktion.

BSwedens grundare Gunnel Svensson vet vad hon tycker och har onekligen täckning för sina synpunkter. Utbildad industridesigner i Italien och inredningsarkitekt i Danmark. Varför inte i Sverige?

–  Jag tror man ägnade sig mest åt att klättra på barrikader på den tiden, förklarar hon.

 Uppväxt i en familj med möbelaffär. Svenssons. Tillsammans med sin far reste hon till Italien och köpte in möbler och lampor.

 –  Folk vallfärdade till Lammhult på den tiden för de visste att vi hade det senaste.

 När Svenssons såldes ingick Gunnel i köpet några år och fick sedan erbjudandet att bli design manager på glasbruket Lindshammar.

 – Det lät ju flott och spännande. Jag visste mycket om lampor, men inget om glas.

 Men hon lärde sig, köpte in sig i företaget och startade 1993 Belysningsbolaget, som hon sedan flyttade till Herråkra, mitt ute i den småländska ödemarken. Här finns montering, packning och försäljning samt en outlet-butik i ett gammalt stall, medan nästan all tillverkning sker hos underleverantörer inom en radie på tio mil.

Att det ena glasbruket efter det andra har fått tacka för sig har också påverkat BSweden, som har flera lampor i just glas.

–  Jag har fått hämta tillbaka formarna från många glasbruk och hittat nya leverantörer. Vi har väl varit på 7-8 ställen både i Sverige och ute i Europa som stängt. Det skiljer alltid lite mellan dem, vilket man kan se på glaset och även höra på klangen, förklarar Gunnel.

Manhattan, som Gunnel själv designat, kan till exempel inte blåsas i en studioglashytta eftersom man måste blåsa många lika glas och kunna kyla det.

Glaset är alltså en egen vetenskap och vi ska inte fördjupa oss mer i det. Vi går tillbaka till det här med form, för det är ett ord som Gunnel genomgående använder när hon beskriver sina lampor.

– När jag studerade på Scuola Politecnica di Design di Milano fick vi bara använda raka linjer första året för att lära oss behärska det. Andra året fick vi börja med böjda linjer och det blev min grej.

Hennes första egna lampor är bevis på detta: Ghost, som 1995 fick The British Furniture Industri Award, och Egg som 1998 fick pris i Nuteks tävling Lysande Vacker Vardag. Formen uppmärksammades också av grafikern HC Ericson.

 –  Man kan tro ett ägg är enkelt att göra, men så är det inte. Oftast är det arkitekter som uppskattar den till synes enkla formen, men i somras var det en man här som drev en formverkstad i Stuttgart där han bygger 3D-modeller av bland annat Porsche. Eftersom han gillade Egg, så bjöd han dit mig. Och jag gillar ju Porsche, skrattar Gunnel.

 Genom åren har BSweden haft stora framgångar med sina lampor och de flesta modeller finns kvar, mycket tack vare de tidlösa formerna. En är julstjärnan Fling, som vi snart kommer att kunna se i många fönster.

– Fling har en mycket bra form som gör att man orkar med den år från år, kommenterar Gunnel silversmeden David Taylors skapelse.

 Om Fling är stiliserad och stram i sin form, är Kumulus av Peter Nilsson en explosion i glas.

–  När den kom 2000 var den helt fel egentligen eftersom allt var så asketiskt då. Så är det ju inte längre, konstaterar Gunnel.

 Kumulus består av 42 alternativt 73 individuella glasdelar och monteras, precis som alla andra lampor i Herråkra. Därifrån har den hittat vidare till platser som Harrods i London och lyxhotell i Macau samt grandiosa privata hem både när och fjärran.

Att ta fram en ny lampa kan vara ett tidskrävande arbete, liksom att få fart på försäljningen. Och nya idéer kan komma från olika håll. När det gäller Leaf av Marit Stigsdotter och Staffan Lind kom initiativet från Gunnel själv.

 –  Jag ville ha en lampa i trä och det är Marit bäst i Sverige på, så jag bad henne.

 Själv har jag hört Marit berätta att hon dock var rätt tveksam, eftersom hon aldrig formgett någon lampa tidigare. Efter att ha vänt och vridit på problemet länge och väl satte hon ihop fyra post-it-lappar, tog en bild och skickade till Gunnel för att kolla om det kunde vara något. Och det tyckte Gunnel.

Att sedan överföra fyra papperslappar till formpressat och laminerat trä visade sig vara lättare sagt än gjort, men med gemensamma ansträngningar gick det och idag är Leaf en populär pendel, inte minst i offentliga miljöer.

BSweden lanserar ungefär tre nya lampor om året, varav en formgiven av Gunnel själv. Och som vanligt presenteras de på Möbelmässan i februari.

 –  Vi har flera nyheter på gång, men det tar lite att få dem i produktion för vi testar allt på Semko.

 Gunnel Svensson lämnar inget åt slumpen.

 

 

Även om du inte vet vem han är har du garanterat sett hans bilder. I alla fall om du är intresserad av möbler och design. Pelle Wahlgren är nämligen en av Möbelrikets mest anlitade fotografer och har så varit sedan många år.

Som självlärd la han i början av sin frilanskarriär det mesta av vad han tjänade på fotokurser, främst i USA.

–  Jag var fascinerad av New York redan då, berättar Pelle som gärna återvänder till det stora äpplet tillsammans med sin kamera.

Åren 1984 till 1986 arbetade han som fotograf på Ikeakatalogen efter att ha lärt sig plåta med storformatskamera under en helg.

 –  Det var en jättebra skola. Alla bilder lades upp på ljusbordet och diskuterades tillsammans med ad:ar och andra fotografer. Man fick förklara hur man tänkt och hur man valt ljussättning.

Ikea blev också Pelles inträdesbiljett till möbelvärlden, men han hade redan sedan tidigare ett stort intresse för form och design. Genom den kände grafiska formgivaren HC Ericsson (1945-2012) fick han kontakt med Lammhults 1986.

– Då var Ragne Bogholt vd och han blev tillsammans med HC mina mentorer i designvärlden. Jag har jobbat med Lammhults sedan dess.

1987 tog Lammhults in ett antal Konstfackelever. Bland dessa fanns Gunilla Allard, Mårten Cyrén och Johanna Lagercrantz. En imponerande samling unga formgivare, med andra ord.

–  Jag jobbar jättemycket med formgivarna och har dem gärna med i studion när jag fotograferar. Vi kan hålla på länge för att hitta rätt vinkel. De har ju en tanke med sin design och kan de ge mig del av sina intentioner kan det klicka ordentligt!

Men samarbetet kan även fungera förlösande för formgivaren, berättar Pelle vidare.

 –  Jag kommer ibland in tidigt i utvecklingen och tar bilder av sådant som inte är färdigt. När formgivaren sedan får se bilden kan det lossna.

Sedan 2000 har Pelle sin studio i en ombyggd lada i en liten by i den småländska skogen. Hit fraktas designmöbler, lampor, mattor och glas som så småningom ska få sin hemvist i exklusiva miljöer över hela jordklotet. Kontrasten kunde inte vara större.

–  Tidigare hade jag studio inne i Växjö och två anställda, men det var inte min grej. De blev för mycket administration, konstaterar Pelle.

Form och design må vara hans vardag, men esteten och perfektionisten Pelle Wahlgren byter ändå regelbundet sin studio mot Afrikas kåkstäder. För Erikshjälpen dokumenterar han fattigdom och utsatthet. De förra uppdragen möjliggör de senare, men det är en helt annan historia.