Höstvinden sveper in mig på Engelska Tapetmagasinet. Denna fina, gamla butik som funnits på Västra Hamngatan i Göteborg sedan 1899. Här finns det mesta man kan tänkas vilja sätta på en vägg och som namnet avslöjar är en hel del av utbudet från de brittiska öarna.

Själv skyndar jag mig att leta upp hyllan för William Morris tapeter. Jag minns inte när jag först stiftade bekantskap med denne allkonstnär, men senast jag påmindes om honom var på utställningen Pre-Raphaelites: Victorian Avant-Garde på Tate Gallery i London.

Även om William Morris (1834-1896) inte var med och grundade brödraskapet och endast färdigställde en oljemålning, så fanns han representerad med sin säng. Något oväntat kanske, om det inte vore för att William Morris bland mycket annat också var inredningsdesigner.

”Have nothing in your houses which you do not know to be useful or believe to be beautiful.”

 

1861 startades företaget Morris, Marshall, Faulkner & Co, som kort och gott kallades ”The Firm”. De flesta prerafaeliter deltog i designarbetet som omfattade bland annat serviser, kakel, glasmålningar, möbler, mattor, gobelänger och tapeter. Man hjälptes åt att såväl rita som inreda William Morris hem, Red House. Men 1875 valde William Morris av olika anledningar att fortsätta företagandet på egen hand och grundade Morris & Co, som fortfarande existerar som varumärke.

Under sitt liv skapade William Morris runt femtio olika tapetmönster, inspirerade av naturen och faunans former. De flesta finns fortfarande kvar i produktion och även om populariteten varierat under de här 150 åren så är det väl ingen tvekan om att hans mönster fortfarande känns förvånansvärt moderna.

Precis som sina prerafaelitiska vänner fascinerades och inspirerades han av medeltiden och under en period då industrialismen växte sig stark hyllade man hantverket. Av detta skulle man kunna förledas att tro att de också var konservativa, men i fallet William Morris kunde inget vara mer fel. Han var nämligen en av pionjärerna inom den engelska socialismen.

Det innebar att han också ville göra sin konst tillgänglig för alla, vilket han väl inte direkt lyckades med. Varken då eller nu. 750 kronor börjar priserna på för en rulle på Engelska Tapetmagasinet. Men kan man ha dem i 150 år är det ju å andra sidan snudd på gratis.

 

 

Industristilen tycks vara här för att stanna. Inte mig emot, även om jag själv inte går all in på zink och betong utan nöjer mig med en och annan detalj. Sedan kan man ju fråga sig vad det är för sorts industri som är inspirationen? Mest handlar det väl om någon sorts romantisk illusion av gamla tiders verkstäder. De gånger jag råkat befinna mig i en industrilokal har mysfaktorn i alla fall lyst med sin frånvaro. Och ljuskällan har definitivt varit lysrör.

Och det är ju inte minst lamporna i industristil som blivit så populära. Work Lamp av kollektivet Form Us With Love för Design House Stockholm kom 2010 och nu har snart varenda lågpriskedja sin egen variant. Den här lilla lampan är ju inte så ruff, speciellt inte i det senaste utförandena i 24 K guld. Men fin och praktisk då man kan ha den både hängande och liggande.

Thomas Bernstrands lampa Studio för Muuto från 2009 är i sin tur formgivarens idé om hur en gammal industrilampa såg ut. Ingen detaljerad kopia med andra ord. Färger som grönt och vitt signalerar också mer lampa än industri.

En verkligt prisvärd favorit är Ikeas Hektar av formgivaren Ola Wihlborg som funnits ett par år. Nu i höst har det svarta originalutförandet dessutom kompletterats med en bronsfärgad variant.

Av en tillfällighet fick jag syn på golvmodellen när jag hastade genom Jönköpingsbutiken för ett par veckor sedan. Eftersom jag har en inbyggd radar för allt som ser lite brons/koppar/mässingsaktigt ut tvärnitade jag. Vid närmare inspektion kunde jag konstatera att det var nära nog perfekt.

De bronsfärgade taklamporna är också läckra och ger ett helt annat intryck än de svarta. Förmodligen för att de svarta är matta och de bronsfärgade inte är det. Märkligt ändå hur något så litet kan påverka så mycket.