Gunilla Allard – stålrörens betvingare.

Gunilla Allard med fåtöljen Cinema gjuten i brons. Foto av Pelle Wahlgren.
Gunilla Allard med fåtöljen Cinema gjuten i brons. Foto av Pelle Wahlgren.

Tänk vilken tur att det var just på Lammhults som Gunilla Allard blev antagen till en ett år lång workshop direkt efter utbildningen på Konstfack. För på Lammhults kan man bocka stålrör. Och Gunilla är en utpräglad metallmänniska.

– Det var Ragne Bogholt, Lammhults dåvarande vd, som sett skåpet Cabinet jag gjort på Konstfack och erbjöd mig en plats i workshopen. Vi hade inga större krav på oss, utan skulle bara lära oss hur en industri fungerade, berättar Gunilla.

Men Gunilla var van att leverera och fick tre produkter i produktion under sitt första ”läroår” och därmed en hel del välförtjänt uppmärksamhet.

Just förmågan att få saker ur händerna hänger samman med hennes liv före Konstfack. Då jobbade hon med en rad av Sveriges främsta filmproduktioner som attributör, rekvisitör och scenograf.

–  Jag har alltid fascinerats av filmens magi och att jag skulle göra något konstnärligt kändes som en självklarhet.

 Hon knackade själv på dörren till Svenska Filminstitutet och fick sitt första jobb med Vilgot Sjömans Tegelhusets hemlighet.

–  Jag bodde närmast på Filmhuset på den tiden. Man går in i en bubbla när man jobbar med en filminspelning. Det är mycket research och detaljer. När jag jobbade med Ingenjör Andrées luftfärd läste jag in mig på allt och nördarde in på småsaker. Vi gjorde exakta kopior av till exempel sovsäckar, förpackningar och etiketter.

Gunilla har jobbat med alla tidsepoker och både då och nu hämtar hon mycket inspiration från historien.

–  Man måste kunna sin historia om man ska kunna skapa nytt.

 Att det sedan blev Konstfack berodde mest på att hon ville utvecklas och lära sig mer. Men det blev inte som hon föreställt sig.

– Jag var van att jobba hårt och leverera. På Konstfack hade vi två veckor på oss att lösa en uppgift, vilket kändes som extremet lång tid för mig. Men jag insåg väl att det kan finnas ett värde i att gå runt ett problem flera gånger och hitta olika lösningar.

Hon sökte och fick ett utbytesår på Konstakademien i Köpenhamn. Mer arkitektur. Fler internationella kontakter. Mycket mer i Gunillas smak. Och Danmark ser hon fortfarande som sitt andra hemland där hon också arbetat med flera filmer. För under en period var det så att filmandet och formgivandet löpte parallellt.

 – Det fungerade för att man gör film på sommaren och det tog ju ett tag innan jag kunde försörja mig som formgivare.

Glasblåsarens barn blev Gunillas sista film 1996 och till den ritade hon allt det fantastiska och fantasifulla glas som sedan skulle krossas. Det blåstes på Orrefors som därefter erbjöds Gunilla möjligheten att fortsätta med glasdesign. Vilket hon gjorde. Men trots framgångarna även inom detta område beslöt hon sig för att låta glaset vara.

–  Jag tackar hellre nej än ja, till det mesta, konstaterar hon.

Samarbetet i verkstaden betyder mycket för Gunilla. Foto: Pelle Wahlgren.
Samarbetet i verkstaden betyder mycket för Gunilla. Foto: Pelle Wahlgren.

Men tillbaka till Lammhult och Lammhults. På fabriken i det lilla småländska samhället kände denna konstnärssjäl sig i sina rätta element. Samarbetet i verkstaden. Insynen i produktionen.

–  Det händer att någon kommer fram till mig och ber mig rita något som säljer bra så att alla kan få behålla jobbet. Det är bra att bli påmind om att allt inte handlar om mina konstnärliga idéer utan att det jag gör också betyder arbete för andra.

1993 kom fåtöljen Cinema. Och resten är historia, som det brukar heta.

–  Jag ville göra en nätt fåtölj och utgick från de stålrör som då fanns. De hade en diameter på 38 mm och jag tänkte att de måste kunna vara mindre. Det tog över två år med tester innan Cinema var klar men då sa det pang i hela Europa och tog både mig och Lammhults på en verklig resa.

Cinema.
Cinema.

Tjugo år senare skördar Cinema ny lagrar. I början av 90-talet var Tyskland den stora marknaden. Nu är det Skandinavien i allmänhet, och Norge i synnerhet.

Cinema. Cortina. Chicago. Sahara. Rio. Med flera. Listan på Gunilla möbler för Lammhults kan göras lång. Men så är det också ett ovanligt långt och nära samarbete det handlar om.

Sahara.
Sahara.

 

Chicago.
Chicago.

–  De flesta formgivare arbetar med många olika företag och blir heller aldrig involverade i produktionsprocessen. På Lammhults känner de mig och därför är det mycket som aldrig behöver förklaras. De vet hur jag vill ha detaljerna.

Gunilla ingår i den grupp som jobbar med produktutveckling och har stor frihet att komma med idéer.

– Det är olika saker som påverkar, som materialforskning. Sedan är jag ofta med på mässor och lyssnar på vad som efterfrågas. Jag känner säljarna vilket gör att utvecklingen blir som en organisk process.

Ibland blir hon ombedd att göra något som fattas i utbudet som en ny konferensstol. Det blev Comet som har en liten hemlighet. Ett svankstöd i ryggslutet som ökar bekvämligheten. En typisk kvinnlig detalj tror Gunilla själv.

Comet.
Comet.

Visst har hon även gjort annat, som mattor, kök och utemöbler. Arbetat med företag som Kasthall, Marbodal och Hags. Under åren har hon få ta emot priser och utmärkelser. Hon är hedersdoktor på Linnéuniversitetet.

Gunillas formspråk är enkelt och självklart. Och hennes möbler känns samtidigt graciösa och kraftfulla. Med risk för att det låter klyschig är det precis som jag uppfattar Gunilla Allard.

 

Samtliga produktbilder från Lammhults. Fotograf Pelle Wahlgren på Studio Wahlgren.

 

Tiffany´s <3 Blanca Goméz.

Den turkosa färgen är Tiffany´s egen.
Den turkosa färgen är Tiffany´s egen.

Det drar ihop sig till Alla hjärtans dag. Eller Valentine´s Day. En stor händelse i engelskspråkiga länder. Och därmed en viktig dag för företag som exempelvis säljer juveler. Som amerikanska Tiffany & Co.

Med 200 butiker över världen har de ännu inte hittat till Sverige. Men det hindrar inte att Tiffany är ett begrepp även här. Truman Capote gjorde namnet odödligt genom sin bok Breakfast at Tiffany´s. Som blev en berömd film med Audrey Hepburn.

Tiffany & Co har till och med en egen färg. Tiffanyblå. En turkos nyans som Pantone gett PMS-numret 1837. Året då juvelerarfirman startades. Och färgen är förstås skyddad.

Två av Blanca Gomes illustrationer för Tiffany´s Valentines-kampanj.
Två av Blanca Gomés illustrationer för Tiffany´s Valentines-kampanj.

Valentine´s Day, alltså. Till årets kampanj har man låtit spanska Blanca Goméz göra illustrationerna. Ett oväntat samarbete eftersom hennes naiva men uttrycksfulla figurer skiljer sig rejält i stil från Tiffanys eleganta smycken.

Jag upptäckte Blanca Goméz genom någon annans blogg för ett par år sedan. Genom Blancas butik Cosas Minimas på Etsy köpte jag några illustrationer.

Inte helt förvånande tycker jag Tiffany & Co gjorde ett utmärkt val.

 

Tid för nya trender.

Den franske formgivaren Ora Ito har en giraff i naturlig storlek hemma. Ett exempel på trenden Drama!! I Sverige kan kanske ett älghuvud fungera?
Den franske formgivaren Ora Ito har en giraff i naturlig storlek hemma. Ett exempel på trenden Drama!! I Sverige kan kanske ett älghuvud fungera?

Trend • utvecklingsriktning, tendens; moderiktning. Så förklarar SAOL ordet som blivit synonymt med nytt och hett.

I början av året avlöser mässorna varandra och de trender som är i vardande avslöjas. Vad är på väg in? Och vad är på väg ut? Har vi tröttnat på det som kändes så rätt bara härom året? Spelar egentligen våra åsikter någon roll? Är trenderna likt en naturkraft något vi inte kan stå emot? Klart är i alla falla att den som envisas med att hålla fast vid den trend som upphört kan känna sig hopplöst akterseglad.

En som har koll är Stefan Nilsson på Trendgruppen. Utifrån analys av de otal, antal mässor ha besöker i när och fjärran döper han trenderna för kommande år. Och just i dagarna har han offentliggjort vad vi har att vänta oss av 2014. Stefan har kokat ner sina iakttagelser till fem huvudspår: Drama!!, Talisman, Structure, Nursery och Forest 2.0. Läs mer om dem på hans egen blogg.

Vill man ha en snabbgenomgång av trenderna på dryga 20 minuter kan man se Stefans framträdande från förra veckans Möbelriksdag här (välj torsdag eftermiddag i spellistan, Stefans föreläsning är sist).

Efter att själv ha läst och lyssnat låter det som vi har mycket roligt att se fram emot. Mer kreativitet. Framåtanda. Som det brukar bli när konjunkturen vänder uppåt. 2014 ska blir ett bra år – det bästa på länge!

 

 

 

Kan vi få nog av Tom Dixon?

Bokmärke i form av en fjäder från Tom Dixon.
Bokmärke i form av en fjäder från Tom Dixon.

Inom modebranschen är det snarare regel än undantag att husen döps efter den designer som grundar dem. När det gäller möbel- och belysningsföretag är förhållandet snarare det motsatta.

Ett lysande undantag är Tom Dixon. Autodidakten som gör det mesta tvärtom. Kanske just för han aldrig fått lära sig hur han borde göra.

Möjligtvis är det också anledningen till att han aldrig tycks begränsa sig. Från hans studio kommer en strid ström av allt möjligt som är svårt att motstå. Även då man inte är helt säker på vad det ska vara bra för. Självklart kommer också sådant som i högsta grad är nödvändigt. Eller åtminstone användbart. Som bokmärkena i Eclectic-serien. Av mässingsetsade metallplattor. Oemotståndliga.

En av fyra bokmärken från Tom Dixon. Förutom handen och fjädern finns ett förstoringsglas och en penna.
En av fyra bokmärken från Tom Dixon. Förutom handen och fjädern finns ett förstoringsglas och en penna.

På besök på Tom Dixon i London pratade jag med en av de anställda. Hon berättade att svenskar inte var några ovanliga besökare. Trots butikens inte helt centrala läge. Slutsatsen var att hans formspråk tilltalar oss nordbor.

Just vad det är som fascinerar så med Tom Dixon tror jag mig vara på spåren. I alla fall vad mig själv anbelangar. Och jag ämnar återkomma i frågan.

Fint förpackade är de också. Mina bokmärken är inköpta på Artilleriet.
Fint förpackade är de också. Mina bokmärken är inköpta på Artilleriet.

Namn som förpliktigar.

Klong – en klang.
Klong – en vacker klang.

Det är min åsikt att man inte ska lita överdrivet mycket på Tomten. På hens smak, alltså. Därför tar jag själv gärna hand om julklappsinköpet. Även till mig själv. Även då vi bestämt att inga klappar ska köpas.

Av den anledningen kom vasen Fanny från Klong i min ägo strax före jul. Denna skönhet formgiven av Ami Katz vann Formexmässans Formidabelpris 2012. Jag har beundrat den sedan dess. Men också insett att den varit väl stor för mitt hem. Så när jag läste att en mindre modell nu fanns var saken given. Fanny skulle bli min. Och Tomten blev mitt alibi.

Fanny, lite grann från ovan.
Fanny, lite grann från ovan.

På julafton visade sig ändå att någon tänkt till. Ett paket under granen hade mitt namn på. Förväntansfull frigjorde jag lådan från omslagspappret och där mötte mig åter namnet Klong. I lådan låg Vesper i mässing.

Vesper är ju en modern version av den klassiska kammarljusstaken. Och namnet? Det är latin och betyder afton. Inom kristendomen är det också namnet på aftonbönen som man ber vid solens nedgång eller runt klockan 18.

Vesper lika vacker i alla vinklar.
Vesper, lika vacker i alla vinklar.

Klong är mer av ett onomatopoetikon. Hursa? Jo, alltså ett ljudhärmande ord. Som företag värnar Klong det tidlösa. Som så många andra. Men i Klongs fall verkar ambition och genomförande gå hand i hand. Kanske inte så konstigt med tanke på att Jonas Bohlin är en av grundarna.

Fanny då? Inte fullt så avancerat. Det var helt enkelt en vän till formgivaren och arkitekten Ami Katz och mottagaren av den första vasen.