Den unika designen är ett ställningstagande.

Engagemanget för god design är inte att ta miste på. Karin Lundh fotograferad av Pelle Wahlgren.
Engagemanget för god design är inte att ta miste på. Karin Lundh fotograferad av Pelle Wahlgren.

Källemo är skapandet en process och samarbetet mellan formgivare och familjen Lundh bygger på ömsesidigt förtroende.

– Det är sällan något är helt klart när vi först får se det. Men Mats Theselius vet vad han vill uppnå, precis som Anna Kraitz, även om de har väldigt olika sätt att nå dit, säger Karin Lundh, som tillsammans med sin bror Erik driver Källemo.

Mats Theslius fåtölj Bruno.
Mats Theslius fåtölj Bruno.
Anna Kraitz klädhängare Babeb.
Anna Kraitz klädhängare Babe.

Karin är vice vd, Erik är vd. 1997 tog de över företaget efter sin legendariske far Sven. Kanske den modigaste och mest framsynte i den svenska möbelbranschens historia. Han finns fortfarande med som bollplank.

 – Efter att ha jobbat åt andra i många år och haft agenturen för danska formgivare som Wegner och Kjærholm, ville Sven bygga upp något eget, berättar Karin.

Genombrottet kom 1981 med Jonas Bohlins betongstol.

– Immatrialiteten i betongstolen tror jag frigjorde mycket för andra formgivare och arkitekter.

Betongstolen av Jonas Bohlin från 1981.
Betongstolen av Jonas Bohlin från 1981.

Det är en kommentar som säger mycket om Källemos förhållande till möbler. Kopplingen till konst och arkitektur är stark. Den unika designen är ett ställningstagande och en alltför kommersialiserad miljö innebär en formgivning som är fullständigt likgiltig.

– Våra möbler har lång giltighet och är inte daterade. Man kan tycka att vi gör solitärer, men de är tänkta att förhålla sig och passa i rum, förklara Karin.

Hon beskriver det formgehör formgivare besitter och berättar att John Kandell (1925-1991) hade exakt sådant.

–  Gjorde han en skiss på ett papper kunde man ta det direkt till produktion.

Camilla av John Kandell.
Camilla av John Kandell.

Källemos huvudkontor finns i Värnamo. Här har man showroom och gör såväl tapetserier, som ytbehandlingar.

–  Vi har 60 underleverantörer inom en radie på 5 mil, men alla leveranser går via oss här i Värnamo. Vi har också showrooms i Stockholm och Göteborg.

Största marknaden är Norden. Men i Sydkorea finns en butik som beställer mycket av Johan Kandell.

–  Specifika produkter passar olika länder, men man blir banal om man försöker vara internationell, påpekar Karin.

Och banal är så långt ifrån Källemos vision man kan komma. Här är formgivningen relevant. På riktigt. Och respekten för kunden stor.

 –  Man ska aldrig undervärdera människor, säger Karin Lundh.

A rapper´s delight.

Kanye West på scen under  pågående The Yeezus Tour.
Kanye West på scen under pågående The Yeezus Tour.

Att artister i allmänhet och rappare i synnerhet vurmar för design är inget ovanligt. Samarbetat med företag som tillverkar kläder eller sneakers verkar de flesta stora ha gjort. Några har till och med egna märken.

Men det finns en som tar fenomenet artist-älskar-formgivning till en helt ny nivå. Mr West. Kanye. Yeezus. Eller Yeezy. Den kontroversielle rapparen som fått president Obama att utbrista jackass. En av världens bäst säljande och mest prisbelönta artister.

För Kanye West finns inga gränser. Han fick nobben som praktikant på svenska Acne. Men lanserade sitt eget märke på Paris Fashion Week 2011. Många har försökt avfärda den självsäkre autodidakten. Men allt fler börjar ta honom på allvar. Hans intresse för design verkar genuint.

Och nu är det arkitekturens tur. Han sägs älska Le Corbusier. Anställer arkitekter i sitt designföretag DONDA. Och besökte häromdagen Harvard Graduate School of Design. I ett spontant tal till studenterna sa han att världen kan räddas med design.

Säga vad man vill. Om någon ska kunna övertyga massorna om de sköna konsternas betydelse så är det nog Kanye West.

Karl för sin ring.

Min Trinityring på en hand från Hay.
Min Trinityring på en hand från Hay.

1924 skapade Louis Cartier ringen Trinity. Så enkel. Så elegant. Så tidlös. Tre släta ringar. Rött, vitt och gult guld. Sammanflätade i perfekt harmoni.

Diamantbeströdd används den numera som vigselring. Men Trinitys bakgrund är betydligt mer spännande. Sin ikonstatus fick den genom den franske poeten, konstnären och filmskaparen Jean Cocteau (1889-1963).

Tidigare har jag läst att Louis Cartier skapade Trinity till sin gode vän Cocteau. Den version Cartier nu väljer att ge är något redigerad. Det var poeten som genast gjorde ringen till sin.

För en svensk säger namnen kanske inte så mycket. Cartier må vara bekant som lyxmärke. Men vem känner till Jean Cocteau? Denne gigant som inte låter sig sammanfattas på några rader.

Jean Cocteau använde ofta två Trinityringar, båda på lillfingret.
Jean Cocteau använde ofta två Trinityringar, båda på lillfingret.

1924 var Cocteau förtvivlad. Tyfusen hade tagit hans älskade, den unge poeten Raymond Radiguet. Trösten finner han i opium och arbete. Vad ringen Trinity symboliserar för Cocteau vet ingen. Men de tre färgerna står för kärlek, trohet och vänskap. Han bar den på sitt lillfinger. Resten av livet.

Härmapor.

Minsta barn vet att det är fult att härmas. Och själva ordet kopia signalerar oäkthet. Trots detta kopieras det friskt inom möbel- och belysningsbranscherna. För att inte tala om alla inredningsdetaljer som knappt hunnit lanseras, förrän en snudd på likadan finns att köpa för en bråkdel av priset. Snudd på, kanske är en överdrift. För kopior brukar vara i avsaknad av allt det som gör ett original. Som kvalitet och omsorg om detaljer.

Det här är ett ämne som kommer att kräva fler inlägg, men det som triggade mig denna gång var den ljusstake jag såg för 79 kronor på Hemtex och som hade en slående likhet med Axel Bjurströms vackra Vesper för Klong, som  kostar 400 kronor.

Vesper från Klong.
Vesper från Klong.

 

Johan från Hemtext.
Johan från Hemtext.

Visst. Johan är inte exakt lik Vesper. Förutom att kopian är mindre och rätt simpel är den lilla ringen annorlunda placerad. Men i mina ögon är det ingen tvekan om att det här handlar om mycket mer än inspiration.

Frida Ramstedt på Trendenser har en mycket uppskattad kategori hon kallar Lika som bär. Jag läste igenom kommentarerna till hennes senaste inlägg i ämnet och kunde konstatera att det finns några som inte tycker det är så mycket att bråka om. Någon anför argumentet att man kanske inte ens vet att originalet finns. Just det spelar säkert stor roll. Den som känner till originalet kan sällan tänka sig att köpa en kopia. Men vet man inte ens om att det finns en förlaga kommer saken förstås i ett annat läge. Det är vad kopiatörerna lever på. Och det gör saken ännu lite värre i mina ögon.

 

Vad är det som luktar?

Tänd ett ljus och låt det brinna. I alla fall i 2 timmar enligt instruktionerna.
Tänd ett ljus och låt det brinna. I alla fall i 2 timmar enligt instruktionerna.

Kan det vara pengar som går upp i rök? Rent bokstavligt. För vårt behov av doftljus verkar omättligt och i takt med detta ökar utbudet.

I det senaste numret av iPad-magasinet Trendenser testar Frida Ramstedt olika ljus och listar sina favoriter. Jag tar tacksamt emot informationen om olika ingredienser. Självklart förstår jag att innehållet påverkar priset. Samtidigt är jag tillräckligt mycket marknadsförare för att också begripa att såväl design, som märke kostar.

Av Fridas favoriter ligger snittpriset på fyra av fem värmeljus över 600 kronor. Det dyraste kostar 850. Det är väldigt mycket pengar. För ett ljus.

Nej. Inte riktigt. För 850 kronor får man mer än ett ljus. Svenskt Tenns samarbete med det svenska parfymundret Byredo har resulterat i ett grönt glas med tre unika lock formgivna av Jakob Solgren. Säkra samlarobjekt när doften från en svunnen tid lämnat rummet för gott.

Men för den som nöjer sig med lite lukta-gott finns det ändå hopp. Fridas femte favorit är ett ljus från Ikea. Själv har jag sniffat på de nya fräscha och synnerligen prisvärda från Bruka. Och i resväskan med hem från värmeljusens hemland följde väldoft från Lothantique. Tillverkat i Provence. Inspirerad av författaren Marcel Pagnols förmåga att genom ord ge liv åt en blommas doft. Bara det kan vara värt en slant.

 

 

 

 

 

Klurig lur.

Ärtgrön POP Phone.
Ärtgrön och lätt suddig POP Phone.

Det är inte alla som är skapta för att prata i mobiltelefon. Jag är en av dem. Tycker jag hör dåligt. Att det bränner i örat.

Öronsnäckor är förstås ett alternativ. Om det inte vore för att jag inte gillar att ha dem i örat. Något som försvårar användningen. Dessutom kan jag inte förneka att jag tycker det ser rätt fånigt ut när folk går omkring och pratar rakt ut i tomma intet.

När jag så för några år sedan upptäckte POP Phone kändes som om alla bitar föll på plats. Jag är uppvuxen med lur. Den är själva sinnebilden för telefonen.

POP Phone är designad  av David Turpin för Native Union. Inspirerad av en 50-talslur i bakelit. Tillverkad av behaglig plast. Finns i en massa fina färger. Grönt till exempel.

Och funkar gör den. Faktiskt riktigt bra. Fast den är förstås fin att bara se på.

 

 

Ljusets drottning har starka band till Italien.

Rak och härligt ärlig är Gunnel Svensson på BSweden.
Rak och härligt ärlig är Gunnel Svensson på BSweden.

–  Jag gillar inte allt tjat om design. Allt är väl design, men väldigt många kan för lite om form och konstruktion.

BSwedens grundare Gunnel Svensson vet vad hon tycker och har onekligen täckning för sina synpunkter. Utbildad industridesigner i Italien och inredningsarkitekt i Danmark. Varför inte i Sverige?

–  Jag tror man ägnade sig mest åt att klättra på barrikader på den tiden, förklarar hon.

 Uppväxt i en familj med möbelaffär. Svenssons. Tillsammans med sin far reste hon till Italien och köpte in möbler och lampor.

 –  Folk vallfärdade till Lammhult på den tiden för de visste att vi hade det senaste.

 När Svenssons såldes ingick Gunnel i köpet några år och fick sedan erbjudandet att bli design manager på glasbruket Lindshammar.

 – Det lät ju flott och spännande. Jag visste mycket om lampor, men inget om glas.

 Men hon lärde sig, köpte in sig i företaget och startade 1993 Belysningsbolaget, som hon sedan flyttade till Herråkra, mitt ute i den småländska ödemarken. Här finns montering, packning och försäljning samt en outlet-butik i ett gammalt stall, medan nästan all tillverkning sker hos underleverantörer inom en radie på tio mil.

Att det ena glasbruket efter det andra har fått tacka för sig har också påverkat BSweden, som har flera lampor i just glas.

–  Jag har fått hämta tillbaka formarna från många glasbruk och hittat nya leverantörer. Vi har väl varit på 7-8 ställen både i Sverige och ute i Europa som stängt. Det skiljer alltid lite mellan dem, vilket man kan se på glaset och även höra på klangen, förklarar Gunnel.

Populära Manhattan är Gunnels egen skapelse.
Populära Manhattan är Gunnels egen skapelse.

Manhattan, som Gunnel själv designat, kan till exempel inte blåsas i en studioglashytta eftersom man måste blåsa många lika glas och kunna kyla det.

Glaset är alltså en egen vetenskap och vi ska inte fördjupa oss mer i det. Vi går tillbaka till det här med form, för det är ett ord som Gunnel genomgående använder när hon beskriver sina lampor.

– När jag studerade på Scuola Politecnica di Design di Milano fick vi bara använda raka linjer första året för att lära oss behärska det. Andra året fick vi börja med böjda linjer och det blev min grej.

Hennes första egna lampor är bevis på detta: Ghost, som 1995 fick The British Furniture Industri Award, och Egg som 1998 fick pris i Nuteks tävling Lysande Vacker Vardag. Formen uppmärksammades också av grafikern HC Ericson.

Egg har en till synes enkel form. Men skenet bedrar.
Egg har en till synes enkel form. Men skenet bedrar.

 –  Man kan tro ett ägg är enkelt att göra, men så är det inte. Oftast är det arkitekter som uppskattar den till synes enkla formen, men i somras var det en man här som drev en formverkstad i Stuttgart där han bygger 3D-modeller av bland annat Porsche. Eftersom han gillade Egg, så bjöd han dit mig. Och jag gillar ju Porsche, skrattar Gunnel.

 Genom åren har BSweden haft stora framgångar med sina lampor och de flesta modeller finns kvar, mycket tack vare de tidlösa formerna. En är julstjärnan Fling, som vi snart kommer att kunna se i många fönster.

Fling har en form man inte tröttnar på.
Fling har en form man inte tröttnar på.

– Fling har en mycket bra form som gör att man orkar med den år från år, kommenterar Gunnel silversmeden David Taylors skapelse.

 Om Fling är stiliserad och stram i sin form, är Kumulus av Peter Nilsson en explosion i glas.

Kumulus – en explosion i glas av Peter Nilsson .
Kumulus – en explosion i glas.

–  När den kom 2000 var den helt fel egentligen eftersom allt var så asketiskt då. Så är det ju inte längre, konstaterar Gunnel.

 Kumulus består av 42 alternativt 73 individuella glasdelar och monteras, precis som alla andra lampor i Herråkra. Därifrån har den hittat vidare till platser som Harrods i London och lyxhotell i Macau samt grandiosa privata hem både när och fjärran.

Att ta fram en ny lampa kan vara ett tidskrävande arbete, liksom att få fart på försäljningen. Och nya idéer kan komma från olika håll. När det gäller Leaf av Marit Stigsdotter och Staffan Lind kom initiativet från Gunnel själv.

 –  Jag ville ha en lampa i trä och det är Marit bäst i Sverige på, så jag bad henne.

 Själv har jag hört Marit berätta att hon dock var rätt tveksam, eftersom hon aldrig formgett någon lampa tidigare. Efter att ha vänt och vridit på problemet länge och väl satte hon ihop fyra post-it-lappar, tog en bild och skickade till Gunnel för att kolla om det kunde vara något. Och det tyckte Gunnel.

Visst kan man se att skissen bestod av fyra post-it-lappar.
Visst kan man se att skissen bestod av fyra post-it-lappar.

Att sedan överföra fyra papperslappar till formpressat och laminerat trä visade sig vara lättare sagt än gjort, men med gemensamma ansträngningar gick det och idag är Leaf en populär pendel, inte minst i offentliga miljöer.

BSweden lanserar ungefär tre nya lampor om året, varav en formgiven av Gunnel själv. Och som vanligt presenteras de på Möbelmässan i februari.

 –  Vi har flera nyheter på gång, men det tar lite att få dem i produktion för vi testar allt på Semko.

 Gunnel Svensson lämnar inget åt slumpen.

 

 

Böcker för berättare.

Skrivböcker från Bookbinders Design. Endast för vackra tankar.
Skrivböcker från Bookbinders Design. Endast för vackra tankar.

Att skriva förutsätter att man har något att skriva på. Eller i. För trots att datorer finns i alla former, finns fortfarande behovet att sätta pennan mot papperet. Alltså. Det behövs skrivböcker.

I Sverige har vi såväl Ordning & Reda som Bookbinders Design. Båda gör välgjorda skrivböcker. De senare dessutom väldigt vackra sådana. Kanske till och med för vackra för att fullt ut fungera som anteckningsmaterial.

Och sedan finns Moleskine. Denna mytomspunna lilla svarta som återväcktes till livet av en italiensk förläggare 1997.

Många konstnärer och författare sägs ha använt sig av den anteckningsboken i fickformat, som då inte direkt hade något namn. Tillverkningen skedde i en familjeägd fabrik i den franska staden Tours. Och såldes sedan i Paris.

Man kan tycka att den klassiska skrivboken är rätt oansenlig. Och sin popularitet vann den förmodligen inte för sin form, utan sin funktion. Med runda hörn, hård pärm och ett gummiband som håller allt på plats var den en perfekt sällskap på resor och äventyr. Faktiskt så perfekt att den engelske författaren Bruce Chatwin förklarade den sin kärlek i boken The Songlines 1986.

Där berättar han om hur han vid varje besök i Paris brukade köpa sina moleskins i en pappersbutik på Rue de l’Ancienne Comédie. Vid sitt sista besök försöker han beställa hundra anteckningsböcker, som han räknar med ska räcka livet ut. Han får beskedet att de inte tillverkas längre. Tre år senare dör Bruce Chatwin.

Att Moleskine är den perfekta anteckningsboken har jag själv kommit fram till efter mycket testande. Många andra delar den uppfattningen. Men frågan är ändå om inte historien som byggts upp kring den är ännu bättre.

Inga linjer eller rutor för mig. Blanka sidor ska det vara.
Inga linjer eller rutor för mig. Blanka sidor ska det vara.

 

 

Allt är inte guld som glimmar.

 

Mina egna mässingsfavoriter: underlägg från Svenskt Tenn, sax från  och klämmor från danska Hay och franskt förstoringsglas inköpt på Artelleriet.
Några egna mässingsfavoriter: underlägg från Svenskt Tenn, sax och klämmor från danska Hay och franskt förstoringsglas inköpt på Artelleriet.

Mässing och koppar glittrar rätt fint också. Och just nu tycks det råda rena rama röd-metall-febern. Även om man vant sig och därmed förväntar sig att framför allt inredningsdetaljer och lampor ska finnas i koppar och mässing har det inte alltid varit så. Det var på Möbelmässan i Stockholm 2012 man kunde konstatera att det här var en trend i vardande. Och ännu märks ingen avmattning. Tvärtom.

”Right now, gold and silver are out, and brass and copper are in”, läser jag under rubriken The Hottest Interior Design Trends in London på West London Living.

Att så är fallet konstaterade även trendspanaren Stefan Nilsson i sitt nyhetsbrev från årets Maison & Objet i Paris. Men han menade även att det främst är vi i norr som gillar dessa röda metaller, medan det i Frankrike och Tyskland är lika vanligt med rostfritt och silver.

Stefan själv har börjat tröttna på koppar och det har även Henrick Eriksson gjort. Han driver bloggen Kråks stuga och butiken Moltazdesignshop på Orust.

”Även om koppar är ”det heta” just nu och i höst, så slår det hamrade silvret kopparen inom inredning internationellt”, skriver han.

Etch av Tom Dixon i koppar.
Etch av Tom Dixon i koppar.

Men tillbaka till västra London. Någon som jag misstänker inte har tröttnat på koppar är den brittiske formgivaren Tom Dixon. I sin nya bok Dixonary, hyllar han materialet för att det genom historien betytt mer för människan än någon annan metall. Och när jag besökte hans butik i ett gammalt lagerhus vid Grand Union Canal i våras var det tydlig hur mycket det betyder för honom.

Personligen gillar jag den här trenden och hoppas att kommer att stanna. Länge.

Det fanns mer att se än koppar och mässing i Tom Dixons butik. I alla fall på toa.
Det fanns mer att se än koppar och mässing i Tom Dixons butik. I alla fall på toa.

 

quintessensen av första veckan.

A rose is a rose is a rose. Gertrude Stein
A rose is a rose is a rose. Gertrude Stein

En vecka. Fem uppdateringar. Måndag till fredag.

Så hade jag tänkt mig. Och så blev det.

Men nu tar vi helg.

Nästa vecka lockar jag med en av Möbelrikets starkaste kvinnor, italienska anteckningsböcker och funderingar kring mässing och koppar. Och lite mer. Vi får se.

Tack. Tack. För den här veckan.