Polariodbilder på några av Petite Fritures produkter.
Så här i bokmässetider kan det vara intressant att reflektera över att flera designföretag kopierat konceptet från bokbranschen. I stället för att som traditionella producenter bestämma vilka produkter företaget ska tillverka, agerar man som förläggare och utgivare av fria formgivarnas förslag.
Kanske var Anders Färdigh först ut när han 1992 startade Design House Stockholm. Ambitionen var och är att spegla den bästa av skandinavisk design. 1997 lanserades den första produkten – Harri Koskinens Block Lamp. Fortfarande en av företagets storsäljare.
Harri Koskinens Block lamp säljer fortfarande.
Danska Muuto ger också sina formgivare fria händer men jobbar främst med att hitta nya perspektiv på denna så populära skandinaviska formgivning. Muutos betyder faktiskt nya perspektiv på finska.
Både DHS och Muuto är ju väletablerade här hemma, men relativt nya på den svenska marknaden är franska Petite Friture. De jobbar med ett stort antal formgivare, varav några är svenska som Claesson Koivisto Rune och Jens Fager, norrmannen Andreas Engesvik tillhör också stallet, precis som den i Sverige verksamme italienaren Luca Nichetto.
Vertigo känns lätt, trots sin imponerande storlek.
Moire kan man hänga, fästa, lägga.
Tidelight ser ut som en billampa.
Mest uppmärksamhet har väl lamporna från Petite Friture fått. Förmodligen för att de inte liknar om något annat i lampväg. Constance Guissets enorma pendel Vertigo svävar lätt och luftigt medan Marc Sarrazins Moire, som påminner om en klassisk lampskärm, har ett material som gör att den kan fästas på väggen eller ligga på golvet. Tidelight av Pierre Favresse har lånat formspråket från bilindustrin och placeras också liggande.
Less is more.
Nu är företaget med det lustiga namnet på gång med lite nyheter. Inga lampor, men väl en klocka som får hjärtat att klappa lite fortare – Less av tyska designern Milia Seyppel. Svårt att se vad klockan är? Ja, man kan inte få allt.
Ola Rindal har tagit miljöbilderna för Petite Friture. Pressbild från DHS och den översta har jag tagit själv.
Frilansande formgivaren Jesper Ståhl börjar äntligen få den uppmärksamhet han förtjänar.
Jesper Ståhl kan vara ”the hardest working man” i Designsverige. Och det har börjat ge resultat. På galan för Elle Decoration Swedish Design Award i våras fick han motta inte bara en, utan två utmärkelser i de helt olika kategorierna Årets badrum och Årets produkt för det dukade bordet med serien Art för Vedum, respektive besticken Stockholm för Design House Stockholm.
När möbelmässan sedan slog upp portarna dagen efter fanns Jesper representerad i var och varannan monter. I alla fall kändes det så. För i februari hann han sammanlagt med inte mindre än åtta olika produktlanseringar och det måste väl ändå vara något slags rekord.
Och ingenting är denne frilansande designer med utbildning i London och både rötter och bopålar i Småland främmande. Allt från exklusiva bestick till torkstativ har lämnat ritbordet de senaste åren.
– Jag utgår från företaget jag jobbar med så det blir en form av storytelling och varje produkt har sin ”story”, förklarar Jesper Ståhl.
Lätt och elegant är stolserien Air för Materia.
Vi sitter och pratar i Materias monter för vilka han gjort Air, en serie stolar för offentlig miljö. Grundidén som syns tydlig är en enda bit läder. I kombination med formpressad plywood har sits och rygg skapats i ett stycke som ger en lätt siluett. En lika snygg som skön stol kan jag intyga.
– Jag gillar samarbeten som bygger på dialog. Air är mitt första projekt tillsammans med Materia och det har varit lustfyllt och kreativt med fokus på kvalitet och omsorg om detaljerna.
Idén till fåtöljserien Ritz för Ire Möbel har i sin tur utgått från ett personligt minne. Jespers första sommarjobb var att tillverka möbelknappar i sin farfars möbelfabrik.
Ritz som skiss…
Det gjorde honom rätt mätt på knappar i många år, men som ofta ser man mer försonande på saker med tiden och som vuxen formgivare kan Jesper Ståhl i ställer känna stolthet över sitt arv. I Ritz genomsyrar knappens runda form hela designen, från rygg/armstöd till träbenens profil, men finns även med som accent.
…och som färdig stol.
För några år sedan fick Jesper mycket uppmärksamhet för skåpet No 216 för Voice. Det utgick från den standard som används på pappersformat – ISO 216. Hela skåpets storlek motsvarar A0 och varje lucka har en egen storlek i A-standarden ända ner till A8.
– Jag är rätt exakt av mig, konstaterar Jesper Ståhl och det känns inte som ett understatement.
Ett liknande upplägg har han använt vid tillkomsten av serien Tilt för Mavis. Både skrivbord och förvaring har en lätt lutning – närmare bestämt sex grader eller den lilla vinkel som motsvarar en sekund av en minut på en analog klocka och ger personlighet till en annars rätt anonym förvaring.
Serien Tilt har en liten lutning – närmare bestämt sex grader.
Men mest uppmärksamhet har kanske bestickserien Stockholm för Design House Stockholm fått. Den lanserades förra sommaren och kompletterades i år med en liten salladskniv.
Jesper kallar arbetet ett passionsprojekt som tagit närmare fem år, varav två år av arbete innan han ens presenterade idén för Design House Stockholm, som genast kände att den var helt rätt för dem.
Besticken Stockholm för Design House Stockholm är en fröjd för både öga och hand.
Besticken är en fröjd för ögat och något med formen gör att man genast vill plocka upp dem, känna på ytan, väga dem i handen. Jag antar att det är just det som beskrivs som en ”fluid form”.
I all Jesper Ståhls formgivning tycks starka idéer, utmärkande detaljer och praktisk problemlösning korsas och resultera i ren och skär skönhet. Och att priser och utmärkelser nu börjar rasa in är inte mer än rätt. Alltför länge har Jesper Ståhl varit något av en doldis i Designsverige. Det verkar äntligen bli ändring på det nu.
Jesper Ståhl är en man hängiven de små detaljerna.
Tom Dixon har varit en fanbärare för koppartrenden och hans Etch som fått många efterföljare eller kopior. Hur man väljer att se på saken.
För några år sedan började inredningsdetaljer i koppar och mässing dyka upp lite här och var. Varma accenter i bjärt konstrast till allt vitt-svart-silver som dominerat så länge. Ingen kunde vara gladare än jag. Då kändes det nytt och fräscht. Nu – not so much.
Inom modebranchen tar det ett tag innan de trender som syns på catwalken hänger skrynkliga på HM:s galgar. Samma sak är det med inredning. När man en regnig eftermiddag rusar in på Blomsterlandet för att ännu en krukväxt råkat dö och hamnar i ”koppar-heaven” då förstår man vad klockan är slagen.
Jag tycker visserligen fortfarande om både koppar och mässing, men känner en viss mättnad. Att döma av de trendrapporter jag läst verkar dock inte branschen dela min uppfattning. De varma metaller fortsätter att ånga på. Och man är väl inte sämre än att man kan ge plats för något mer. Som lampan Nimbus från RUBN, design av Niclas Hoflin. Jo, det ska nog gå.
Kubus 4 från 1962 var från början reserverad för familjen och arkitektvänner.Kubus bowl har utvecklat från den ikoniska ljusstaken.
Säg by Lassen och de flesta kommer säkert att tänka på Mogens Lassens ljusstake Kubus från 1962. Men Mogens och hans bror Flemming – båda arkitekter – var med och introducerade modernismen i Danmark och hann med mycket under sina långa liv. Medan Mogens främst inspirerades av den tyska Bauhausrörelsen geometriska former, är hans bror mest känd för samarbetet med en annan framstående dansk arkitekt – Arne Jacobsen. Faktum är att det var bröderna Lassen som fick in Jacobsen på arkitektspåret då de gick i samma klass på 1910-talet.
Idag drivs by Lassen av Mogens och Flemmings yngre släktingar och de behöver verkligen inte gräva djupt i arkiven för att hitta godbitar, av vilka flera inte tidigare varit i produktion. På möbelmässan i Stockholm i februari var by Lassens monter en av mina personliga favoriter och att döma av trängseln där var det många som delade min uppfattning.
Brödernas stilar kompletterar varandra perfekt. Mogens Lassens förkärlek för kuben går igen i såväl förvaring, som inredningsdetaljer medan Flemming Lassens möbeldesign är mjukt böljande som i soffan Mingle från 1935 som nu kommit i nyproduktion.
Mingle av Flemming Lassen. Frame, Kubus och Kubus bowl av Mogens Lassen på bordet Twin som har en vändbar skiva. På väggen grafiska blad med några av de hus bröderna ritat som motiv.
Flemming Lassen älskade att resa och hämtade inspiration från både Frankrike och Italien till sin nätta konversationssoffa. Armstöden omsluter de sittande och inbjuder därmed till att man sitter lätt vänd mot varandra. Uppenbarligen är Flemming Lassens möbler nästan omöjliga att få tag i och hans fåtölj Den trætte mand är den dyraste som sålts på auktion i Danmark. Det bör med andra ord finnas en marknad för Mingle. Precis som för by Lassens övriga favoriter.
Frimärken. Det använder man inte ofta nuförtiden. Något som inte hindrar Posten att satsa på synnerligen vackra motiv av skickliga grafiker. I höst har fem stolar/fåtöljer valts ut att representera svensk design i serien Sittskönt!
Och just urval är ju spännande saker. Hur Posten kommit fram till följande förtäljer inte historien, men de stolar som ansetts platsa är: Gunilla Allards Cinema, Yngve Ekströms Lamino, Carl Malmstens Lilla Åland, Mats Theselius Aluminiumfåtölj och Anna von Schewens Hug.
Den där sista stolen är jag inte bekant med sedan tidigare och kanske är jag inte ensam om det. Det kan också vara anledningen till att Posten i sin Bulletin – frimärksnyheter, låtit Anna von Schewen beskriva tankarna kring Hug, som var hennes första stol och fick Utmärkt Svensk Forms Designpris 2002.
Hans Cogne, professor i grafisk form, har formgivit serien Sitt skönt!
De fyra övriga är mer självklara. Gunilla Allards prisbelönta fåtölj Cinema fyllde 20 år förra året och Lamino har blivit utsedd till Århundrades möbel. Carl Malmsten är kanske svår att gå förbi i dessa sammanhang och hans förädling av en klassisk pinnstol går ju fortfarande hem trots att Lilla Åland har över 70 år på nacken. Mats Theselius fåtöljer å sin sida liknar inga andras.
Vad saknas då?
Bruno Mathsson borde ju varit given. Jonas Bohlin också. Anna Kraitz hade absolut platsat och Emma Olbers fina pinnsoffa Greta hade passat perfekt. Andra förslag?
Bruno Mathssons Jetson.Jonas Bohlins Concrete.Mama Look av Anna Kraitz.Emma Olbers Greta.
