Att skriva förutsätter att man har något att skriva på. Eller i. För trots att datorer finns i alla former, finns fortfarande behovet att sätta pennan mot papperet. Alltså. Det behövs skrivböcker.

I Sverige har vi såväl Ordning & Reda som Bookbinders Design. Båda gör välgjorda skrivböcker. De senare dessutom väldigt vackra sådana. Kanske till och med för vackra för att fullt ut fungera som anteckningsmaterial.

Och sedan finns Moleskine. Denna mytomspunna lilla svarta som återväcktes till livet av en italiensk förläggare 1997.

Många konstnärer och författare sägs ha använt sig av den anteckningsboken i fickformat, som då inte direkt hade något namn. Tillverkningen skedde i en familjeägd fabrik i den franska staden Tours. Och såldes sedan i Paris.

Man kan tycka att den klassiska skrivboken är rätt oansenlig. Och sin popularitet vann den förmodligen inte för sin form, utan sin funktion. Med runda hörn, hård pärm och ett gummiband som håller allt på plats var den en perfekt sällskap på resor och äventyr. Faktiskt så perfekt att den engelske författaren Bruce Chatwin förklarade den sin kärlek i boken The Songlines 1986.

Där berättar han om hur han vid varje besök i Paris brukade köpa sina moleskins i en pappersbutik på Rue de l’Ancienne Comédie. Vid sitt sista besök försöker han beställa hundra anteckningsböcker, som han räknar med ska räcka livet ut. Han får beskedet att de inte tillverkas längre. Tre år senare dör Bruce Chatwin.

Att Moleskine är den perfekta anteckningsboken har jag själv kommit fram till efter mycket testande. Många andra delar den uppfattningen. Men frågan är ändå om inte historien som byggts upp kring den är ännu bättre.