Inom modebranschen är det snarare regel än undantag att husen döps efter den designer som grundar dem. När det gäller möbel- och belysningsföretag är förhållandet snarare det motsatta.

Ett lysande undantag är Tom Dixon. Autodidakten som gör det mesta tvärtom. Kanske just för han aldrig fått lära sig hur han borde göra.

Möjligtvis är det också anledningen till att han aldrig tycks begränsa sig. Från hans studio kommer en strid ström av allt möjligt som är svårt att motstå. Även då man inte är helt säker på vad det ska vara bra för. Självklart kommer också sådant som i högsta grad är nödvändigt. Eller åtminstone användbart. Som bokmärkena i Eclectic-serien. Av mässingsetsade metallplattor. Oemotståndliga.

På besök på Tom Dixon i London pratade jag med en av de anställda. Hon berättade att svenskar inte var några ovanliga besökare. Trots butikens inte helt centrala läge. Slutsatsen var att hans formspråk tilltalar oss nordbor.

Just vad det är som fascinerar så med Tom Dixon tror jag mig vara på spåren. I alla fall vad mig själv anbelangar. Och jag ämnar återkomma i frågan.