Att skriva förutsätter att man har något att skriva på. Eller i. För trots att datorer finns i alla former, finns fortfarande behovet att sätta pennan mot papperet. Alltså. Det behövs skrivböcker.

I Sverige har vi såväl Ordning & Reda som Bookbinders Design. Båda gör välgjorda skrivböcker. De senare dessutom väldigt vackra sådana. Kanske till och med för vackra för att fullt ut fungera som anteckningsmaterial.

Och sedan finns Moleskine. Denna mytomspunna lilla svarta som återväcktes till livet av en italiensk förläggare 1997.

Många konstnärer och författare sägs ha använt sig av den anteckningsboken i fickformat, som då inte direkt hade något namn. Tillverkningen skedde i en familjeägd fabrik i den franska staden Tours. Och såldes sedan i Paris.

Man kan tycka att den klassiska skrivboken är rätt oansenlig. Och sin popularitet vann den förmodligen inte för sin form, utan sin funktion. Med runda hörn, hård pärm och ett gummiband som håller allt på plats var den en perfekt sällskap på resor och äventyr. Faktiskt så perfekt att den engelske författaren Bruce Chatwin förklarade den sin kärlek i boken The Songlines 1986.

Där berättar han om hur han vid varje besök i Paris brukade köpa sina moleskins i en pappersbutik på Rue de l’Ancienne Comédie. Vid sitt sista besök försöker han beställa hundra anteckningsböcker, som han räknar med ska räcka livet ut. Han får beskedet att de inte tillverkas längre. Tre år senare dör Bruce Chatwin.

Att Moleskine är den perfekta anteckningsboken har jag själv kommit fram till efter mycket testande. Många andra delar den uppfattningen. Men frågan är ändå om inte historien som byggts upp kring den är ännu bättre.

Mässing och koppar glittrar rätt fint också. Och just nu tycks det råda rena rama röd-metall-febern. Även om man vant sig och därmed förväntar sig att framför allt inredningsdetaljer och lampor ska finnas i koppar och mässing har det inte alltid varit så. Det var på Möbelmässan i Stockholm 2012 man kunde konstatera att det här var en trend i vardande. Och ännu märks ingen avmattning. Tvärtom.

”Right now, gold and silver are out, and brass and copper are in”, läser jag under rubriken The Hottest Interior Design Trends in London på West London Living.

Att så är fallet konstaterade även trendspanaren Stefan Nilsson i sitt nyhetsbrev från årets Maison & Objet i Paris. Men han menade även att det främst är vi i norr som gillar dessa röda metaller, medan det i Frankrike och Tyskland är lika vanligt med rostfritt och silver.

Stefan själv har börjat tröttna på koppar och det har även Henrick Eriksson gjort. Han driver bloggen Kråks stuga och butiken Moltazdesignshop på Orust.

”Även om koppar är ”det heta” just nu och i höst, så slår det hamrade silvret kopparen inom inredning internationellt”, skriver han.

Men tillbaka till västra London. Någon som jag misstänker inte har tröttnat på koppar är den brittiske formgivaren Tom Dixon. I sin nya bok Dixonary, hyllar han materialet för att det genom historien betytt mer för människan än någon annan metall. Och när jag besökte hans butik i ett gammalt lagerhus vid Grand Union Canal i våras var det tydlig hur mycket det betyder för honom.

Personligen gillar jag den här trenden och hoppas att kommer att stanna. Länge.

En vecka. Fem uppdateringar. Måndag till fredag.

Så hade jag tänkt mig. Och så blev det.

Men nu tar vi helg.

Nästa vecka lockar jag med en av Möbelrikets starkaste kvinnor, italienska anteckningsböcker och funderingar kring mässing och koppar. Och lite mer. Vi får se.

Tack. Tack. För den här veckan.

De senaste åren har inredningsbloggarna vara fyllda med hyllningar till David Ehrenstråhles grafiska posters. Den slutsålda cityguiden till Paris 2012 har följts av liknande från New York, Bombay och San Fransisco.

Själv tycker jag att Ehrenstråhles posters är vackra och har flera gånger övervägt att köpa, men i slutändan har jag ändå låtit bli. De passar helt enkelt inte (hos) mig.

Det gör däremot engelska Bold & Nobles kartposters eller Type Maps, som de heter på originalspråket. Jag vet inte om idén att kombinera namn på orter och gator till en kartbild ursprungligen är deras. Det spelar ingen roll för det är sättet de gör det på som tilltalar mig.

Jag hittade deras Londonkarta i webbshopen Bodie & Fou för några år sedan. Just London gör sig extra bra som bild tack vare Themsens slingrande siluett. Älskar man dessutom den engelska huvudstaden är valet enkelt.

Bakom Bold & Noble finns paret Jane Tobitt och David Wardle och även om jag skulle kunna återge deras historia är det betydligt trevligare att läsa deras egna ord här.

Framåt jul kommer nya Type Maps. Den här gången ska det bli konst av städerna Norfolk och Hong Kong. Och av Europa. Just den senare blir nog svår att motstå. Problemet är bara ett – var ska den få plats?

Svaret är 120 meter. I alla fall om man pratar om det papperssnöre som används till sitsen på Hans J Wegners CH24. Stolen som ömsom kallas Y-stolen, ömsom Wishbone Chair.

Varje sits tar 45-50 minuter att fläta, hantverket 3 månader att lära sig och de som utför arbetet får regelbunden massage av armar och händer. Men så kan man också räkna med att sitsen håller i 40 år och efter det kan man få den omflätad.

Detaljer som dessa finns ofta att berätta om de så kallade klassikerna. På Carl Hansen & Søn, som jag hade nöjet att besöka för ett par år sedan, fick jag dessutom lära mig att mycket av det arbete som görs i fabriken inte syns. Däremot märks det. Det är anledningen till att möblerna håller så länge.

Vid just mitt besök kände man till att det tillverkades kopior av CH24 på minst 38 kinesiska fabriker. Några hade man köpt in och även om de alla var dåliga, så var vissa sämre än andra. Det som plagiatörerna hade haft svårast för var dock sitsen. 120 meter papperssnöre  visade sig vara den svagaste länken.

God is in the details, som Ludwig Mies van der Rohe lär ha sagt.

Man ska inte gå över ån efter vatten heter det som bekant. Och just därför känns det lite märkligt att tipsa om en butik i London som säljer skandinavisk design. Men alla regler har ju dessutom undantag och Skandium är ett lysande sådant.

Det var en slump jag gick in på Skandium på Marylebone High Street härom året. Efter att ha sett vad de hade i skyltfönstret kändes det som ett måste och jag blev inte besviken. Någon har verkligen plockat russinen ur den skandinaviska kakan. Eller snarare några, för Skandium startades 1999 av de tre Londonborna Christopher Seidenfaden, Chrystina Schmidt and Magnus Englund med rötter i Danmark, Finland och Sverige.

Förutom butiken, som nu finns på fyra Londonadresser, är Skandium generalagent för en lång rad skandinaviska märken i Storbritannien. Dessutom har man en webbutik. Nu tänker du säkert att det verkar onödigt att handla skandinavisk design från England. Det håller jag med om, men Skandium har också exklusiva produkter, som de här nya, fina muggarna med motiv av Stig Lindberg.

Stig Lindberg (1916-1982) arbetade i många år på Gustavsbergs Porslinsfabrik och hans illustrationer finns på serviser som populära Berså och Spisa Ribb.

Men mångsysslaren Stig Lindberg illustrerade även några av Lennart Hellsings böcker, som Krakel Spektakel köper en klubba och Daniel Doppsko. Som barn älskade jag Hellsings absurda värld och kunde inte se mig mätt på de fantasifulla bilderna eller drömma om att bo på platser som Näppelunda, Ingalunda, Sålunda och Annorlunda.

Med andra ord kunde jag inte heller motstå Skandiums exklusiva muggar med illustrationer från boken om Daniel Doppsko. Att sedan maken var i London och kunde inhandla dem på plats gjorde ju bara köpbeslutet enklare.

PS Tilläggas kan att illustrationerna från början var svartvita, men när boken gavs ut på nytt härom året hade de restaurerats av Stig Lindbergs son, Lars Lindberg. Daniel Doppsko ges ut av bokförlaget Nisses böcker.

Ett första inlägg.

Vad ska det handla om?

Kanske något om tanken med bloggen. Och varför den heter som den gör. Så då berättar jag det.

Quintessensen kommer framför allt att handla om form och design, om människorna bakom och kanske något om vad alltihop ska vara bra för. Jag vill berätta historier och gå på djupet, men det kommer också finnas plats för bara yta. Och enbart personliga reflektioner.

Namnet då? Ja, kvintessensen är ett trevligt och fint ord för det som är väsentligt. Självklart finns det bara i singular. Bestämd form. Det viktigaste kan förstås bara vara i ental. Stavningen har jag tagit mig vissa friheter med och anpassat efter mitt eget efternamn. På så sätt blir det väsentligheter på mitt sätt.

Det här är huvudspåret. Jag kommer säkert att ta mig friheter under resans gång. Den som följer med får se.

Välkommen!