Sitt fint. Som i Paris.

Stolarna på plats i Jardin du Luxembourg. Bilden har jag fått låna av Nicole Robertson som har den fina bloggen Obvious State.
Stolarna på sin naturliga plats i Jardin du Luxembourg. Bilden har jag fått låna av Nichole Robertson som har den fina bloggen Obvious State.

Den fick sin form på parkförvaltningen i Paris 1923. Stolen som blev en symbol för en hel park. Jardin du Luxembourg. Trots att den även finns i Jardin des Tuileries. Också i Paris.

På vänstra stranden. Granne med Latinkvarteren. Ett stenkast från Sorbonneuniversitetet ligger Luxembourgträdgården. Det är också den franska senatens trädgård. Överhuset. De 348 senatorerna huserar i palatset som Maria di Medici lät bygga och kunde flytta in i 1625. För allmänheten har Jardin du Luxembourg varit öppen sedan 1800-talet. Och sedan 1923 har man fritt kunnat vila i en av de karaktäristiska gröna stolarna formgivna på parkförvaltningen.

1990 blev så Senaten varse om stolarna började bli ordentligt slitna. Något måste göras. Det blev Fermob som fick göra det. Företaget som utmärkt sig som experter på möbler i metall. Arbetet med att återskapa originalet påbörjades. Minsta lilla detalj skulle vara trogen. Träet på armstödet. Järnramen. Och inte minst. Färgen.

Där kunde historien varit slut. Nya stolar till Paris största parker. Till glädje för Parisarna. Även för turisterna. Men inte för fler. Onödigt kan man tycka. Det tyckte man på Fermob.

Fermob använder alltid 24 färger. Men inte alltid samma. Senaste tillskottet är Prune. Plommon.
Fermob använder alltid 24 färger. Men inte alltid samma. Senaste tillskottet är Prune. Plommon.

2004 började man därför i samarbete med Frédéric Sofia göra en ny version av stolen från Luxembourgträdgården. Något modifierad i modellen. Tillverkad i aluminium som gör den lätt och praktisk. Grön. Men inte bara. Fermob jobbar med en palett bestående av 24 färger.

Luxembourg blev en succé. Både bland privatpersoner och företag. En stol blev flera. Bänkar och soffor tillkom. Liksom bord. Idag en hel familj med utemöbler som fortsätter att växa.

Och den gröna stolen från trädgårdarna i Paris har i sin nya utformning hittat hem över hela världen. Bland annat hos mig. Utanför min blå ytterdörr står en soffa. Inte i grönt. Men väl i turkos.

Min egen Luxembourg. I turkos.
Min egen Luxembourg. I turkos.

 

Ett småländskt hotell. Mitt i världen.

Gastrohotellet. Lite grann från ovan.
Gastrohotellet. Lite grann från ovan. Arkitekt Jonas Lindvall ansvara för designen.

Det råder en febril aktivitet på det som idag är en byggarbetsplats, men som lagom till Valborg 2014 kommer att vara Skandinaviens första gastrohotell. Det är med andra ord dags för nästa kapitel i restaurang PM & Vänners framgångsrika historia.

– Idag är Sverige en destination för världen när det gäller mat, med tre krogar bland de femtio bästa. Om vi finns i Barcelona, Köpenhamn eller Växjö spelar egentligen ingen roll, säger Per Bengtsson, krögare och delägare i PM & Vänner.

120 000 gäster besöker varje år den prisbelönta restaurangen som förvånat så många just för att den ligger där den ligger. På Storgatan. I Växjö. I Småland.

– Vi kommer att fortsätta att vara som vi är. De flesta av oss är smålänningar och har varit med länge på PM. Och vi överger aldrig våra rötter. Det är viktigt för identiteten.

Sedan länge vilar den gastronomiska filosofin på hörnstenarna Skog, Äng och Sjö. Så gör även materialvalen i hotellet.

– Det är så Småland ser ut, konstaterar Per Bengtsson.

För att vara mer exakt betyder det att byggjobbarna haft fullt upp med att hantera 100 ton öländsk kalksten och breda, småländska ekplankor.

– Det är samma kalksten som i Domkyrkan och den är borstad så den känns som sammet under fötterna. Ekplankorna har jag själv valt, en och en på ett sågverk, fortsätter Per.

Entrén till det nya hotellet med en av de spektakulära sviterna ovanför.
Entrén till det nya hotellet med en av de spektakulära sviterna ovanför.

Och precis som när det gäller maten i restaurangen lämnas inget åt slumpen. Ingen detalj är för liten för att funderas på. Ingen genväg tas på bekostnad av perfektion. På PM & Vänner Hotel sätter man inte på lampan. Man väljer ljusscenario på en display från schweiziska Lithoss. I badrummet – som i flera fall har fönster mot rummet – är kranar, blandare och dusch signerade Arne Jacobsen för Vola. Exakt vilka möbler rummen kommer att ha är ännu inte helt bestämt. Men ett är säkert. Det kommer att bli genomtänkt och mer klassiskt än trendigt.

Hotellet kommer att ha 74 unika rum. Sviterna är spektakulära med 7 meter i takhöjd och en entresol med sovrum. Gästerna har tillgång till pool och bastu på takterassen och de som är intresserade kan få tillträde till vinkällaren. Den råkar vara störst i Skandinavien med 2 700 olika viner.

Med ett gastrohotell hoppas man nu locka ännu fler kulinariskt intresserade till restaurangen. Där tänker man samtidigt höja temperaturen ytterligare, som krögaren själv uttrycker det. Och då menar han inte värmen i köket.

 –  Vi ska absolut matcha de bästa i Köpenhamn!

Men det är inte bara tillresta gäster som ska få glädje av expansionen. På takterassen byggs en skybar öppen för alla. Sju dagar i veckan.  5,6 sekunder upp med hissen. Öppen spis och bibliotek. Och en Steinwayflygel som just nu väljs ut av hemmasonen och världspianisten Per Tengstrand. Kanske är det just han som sluter cirkeln. Lokal och internationell på samma gång. Precis som PM & Vänner Hotel.

Skybaren är öppen för alla.
Skybaren med Steinwayflygel, bibliotek och öppen spis är öppen för alla.

 

 

 

 

Viola. Allt annat än grå.

Viola Gråstens pläd håller än.
Orange. En Gråstensfärg.

Det var bristen på ull som fick Viola Gråsten att överge Finland för Sverige. Och det var hennes färger som fick mig att älska orange.

På mina föräldrars Dux-sängar låg på 60-talet de vackra ylleplädarna som fått det föga smickrande namnet Snark. De var tunga, varma och hade en djup, vacker orange färg. Eller brandgul, som det hette då.

Idag är galna färgkombinationer legio. Men faktum är att Viola Gråsten (1910-1994) revolutionerade svenskarnas sätt att se på paletten. Och fick sin egen färgskala – Gråstensfärger.

På NK:s Textilkammare förvandlade Viola ryor till poetisk färgkonst och skapade tryck i metervara i djärva färgkombinationer. Enligt Nationalencyklopedin.

Pläden Snark tillverkades av Tidstrands Yllefabrik i Sågmyra. Fabriken lades ner 1976. Pläden kan fås på loppis för en spottstyver. Ryorna säljs på Bukowskis. Och Viola Gråstens kanske största succé – mönstret Oomph från 1952 – finns fortfarande att tillgå tack vare Ljungbergs Factory.

Trots det. Och trots både artikel och bild i NE känns Viola Gråsten lite bortglömd idag. Plädarna har sedan länge förpassats till källaren. Men de är fortfarande lika vackert orange. Eller brandgula.

Den unika designen är ett ställningstagande.

Engagemanget för god design är inte att ta miste på. Karin Lundh fotograferad av Pelle Wahlgren.
Engagemanget för god design är inte att ta miste på. Karin Lundh fotograferad av Pelle Wahlgren.

Källemo är skapandet en process och samarbetet mellan formgivare och familjen Lundh bygger på ömsesidigt förtroende.

– Det är sällan något är helt klart när vi först får se det. Men Mats Theselius vet vad han vill uppnå, precis som Anna Kraitz, även om de har väldigt olika sätt att nå dit, säger Karin Lundh, som tillsammans med sin bror Erik driver Källemo.

Mats Theslius fåtölj Bruno.
Mats Theslius fåtölj Bruno.
Anna Kraitz klädhängare Babeb.
Anna Kraitz klädhängare Babe.

Karin är vice vd, Erik är vd. 1997 tog de över företaget efter sin legendariske far Sven. Kanske den modigaste och mest framsynte i den svenska möbelbranschens historia. Han finns fortfarande med som bollplank.

 – Efter att ha jobbat åt andra i många år och haft agenturen för danska formgivare som Wegner och Kjærholm, ville Sven bygga upp något eget, berättar Karin.

Genombrottet kom 1981 med Jonas Bohlins betongstol.

– Immatrialiteten i betongstolen tror jag frigjorde mycket för andra formgivare och arkitekter.

Betongstolen av Jonas Bohlin från 1981.
Betongstolen av Jonas Bohlin från 1981.

Det är en kommentar som säger mycket om Källemos förhållande till möbler. Kopplingen till konst och arkitektur är stark. Den unika designen är ett ställningstagande och en alltför kommersialiserad miljö innebär en formgivning som är fullständigt likgiltig.

– Våra möbler har lång giltighet och är inte daterade. Man kan tycka att vi gör solitärer, men de är tänkta att förhålla sig och passa i rum, förklara Karin.

Hon beskriver det formgehör formgivare besitter och berättar att John Kandell (1925-1991) hade exakt sådant.

–  Gjorde han en skiss på ett papper kunde man ta det direkt till produktion.

Camilla av John Kandell.
Camilla av John Kandell.

Källemos huvudkontor finns i Värnamo. Här har man showroom och gör såväl tapetserier, som ytbehandlingar.

–  Vi har 60 underleverantörer inom en radie på 5 mil, men alla leveranser går via oss här i Värnamo. Vi har också showrooms i Stockholm och Göteborg.

Största marknaden är Norden. Men i Sydkorea finns en butik som beställer mycket av Johan Kandell.

–  Specifika produkter passar olika länder, men man blir banal om man försöker vara internationell, påpekar Karin.

Och banal är så långt ifrån Källemos vision man kan komma. Här är formgivningen relevant. På riktigt. Och respekten för kunden stor.

 –  Man ska aldrig undervärdera människor, säger Karin Lundh.

A rapper´s delight.

Kanye West på scen under  pågående The Yeezus Tour.
Kanye West på scen under pågående The Yeezus Tour.

Att artister i allmänhet och rappare i synnerhet vurmar för design är inget ovanligt. Samarbetat med företag som tillverkar kläder eller sneakers verkar de flesta stora ha gjort. Några har till och med egna märken.

Men det finns en som tar fenomenet artist-älskar-formgivning till en helt ny nivå. Mr West. Kanye. Yeezus. Eller Yeezy. Den kontroversielle rapparen som fått president Obama att utbrista jackass. En av världens bäst säljande och mest prisbelönta artister.

För Kanye West finns inga gränser. Han fick nobben som praktikant på svenska Acne. Men lanserade sitt eget märke på Paris Fashion Week 2011. Många har försökt avfärda den självsäkre autodidakten. Men allt fler börjar ta honom på allvar. Hans intresse för design verkar genuint.

Och nu är det arkitekturens tur. Han sägs älska Le Corbusier. Anställer arkitekter i sitt designföretag DONDA. Och besökte häromdagen Harvard Graduate School of Design. I ett spontant tal till studenterna sa han att världen kan räddas med design.

Säga vad man vill. Om någon ska kunna övertyga massorna om de sköna konsternas betydelse så är det nog Kanye West.

Karl för sin ring.

Min Trinityring på en hand från Hay.
Min Trinityring på en hand från Hay.

1924 skapade Louis Cartier ringen Trinity. Så enkel. Så elegant. Så tidlös. Tre släta ringar. Rött, vitt och gult guld. Sammanflätade i perfekt harmoni.

Diamantbeströdd används den numera som vigselring. Men Trinitys bakgrund är betydligt mer spännande. Sin ikonstatus fick den genom den franske poeten, konstnären och filmskaparen Jean Cocteau (1889-1963).

Tidigare har jag läst att Louis Cartier skapade Trinity till sin gode vän Cocteau. Den version Cartier nu väljer att ge är något redigerad. Det var poeten som genast gjorde ringen till sin.

För en svensk säger namnen kanske inte så mycket. Cartier må vara bekant som lyxmärke. Men vem känner till Jean Cocteau? Denne gigant som inte låter sig sammanfattas på några rader.

Jean Cocteau använde ofta två Trinityringar, båda på lillfingret.
Jean Cocteau använde ofta två Trinityringar, båda på lillfingret.

1924 var Cocteau förtvivlad. Tyfusen hade tagit hans älskade, den unge poeten Raymond Radiguet. Trösten finner han i opium och arbete. Vad ringen Trinity symboliserar för Cocteau vet ingen. Men de tre färgerna står för kärlek, trohet och vänskap. Han bar den på sitt lillfinger. Resten av livet.

Härmapor.

Minsta barn vet att det är fult att härmas. Och själva ordet kopia signalerar oäkthet. Trots detta kopieras det friskt inom möbel- och belysningsbranscherna. För att inte tala om alla inredningsdetaljer som knappt hunnit lanseras, förrän en snudd på likadan finns att köpa för en bråkdel av priset. Snudd på, kanske är en överdrift. För kopior brukar vara i avsaknad av allt det som gör ett original. Som kvalitet och omsorg om detaljer.

Det här är ett ämne som kommer att kräva fler inlägg, men det som triggade mig denna gång var den ljusstake jag såg för 79 kronor på Hemtex och som hade en slående likhet med Axel Bjurströms vackra Vesper för Klong, som  kostar 400 kronor.

Vesper från Klong.
Vesper från Klong.

 

Johan från Hemtext.
Johan från Hemtext.

Visst. Johan är inte exakt lik Vesper. Förutom att kopian är mindre och rätt simpel är den lilla ringen annorlunda placerad. Men i mina ögon är det ingen tvekan om att det här handlar om mycket mer än inspiration.

Frida Ramstedt på Trendenser har en mycket uppskattad kategori hon kallar Lika som bär. Jag läste igenom kommentarerna till hennes senaste inlägg i ämnet och kunde konstatera att det finns några som inte tycker det är så mycket att bråka om. Någon anför argumentet att man kanske inte ens vet att originalet finns. Just det spelar säkert stor roll. Den som känner till originalet kan sällan tänka sig att köpa en kopia. Men vet man inte ens om att det finns en förlaga kommer saken förstås i ett annat läge. Det är vad kopiatörerna lever på. Och det gör saken ännu lite värre i mina ögon.

 

Vad är det som luktar?

Tänd ett ljus och låt det brinna. I alla fall i 2 timmar enligt instruktionerna.
Tänd ett ljus och låt det brinna. I alla fall i 2 timmar enligt instruktionerna.

Kan det vara pengar som går upp i rök? Rent bokstavligt. För vårt behov av doftljus verkar omättligt och i takt med detta ökar utbudet.

I det senaste numret av iPad-magasinet Trendenser testar Frida Ramstedt olika ljus och listar sina favoriter. Jag tar tacksamt emot informationen om olika ingredienser. Självklart förstår jag att innehållet påverkar priset. Samtidigt är jag tillräckligt mycket marknadsförare för att också begripa att såväl design, som märke kostar.

Av Fridas favoriter ligger snittpriset på fyra av fem värmeljus över 600 kronor. Det dyraste kostar 850. Det är väldigt mycket pengar. För ett ljus.

Nej. Inte riktigt. För 850 kronor får man mer än ett ljus. Svenskt Tenns samarbete med det svenska parfymundret Byredo har resulterat i ett grönt glas med tre unika lock formgivna av Jakob Solgren. Säkra samlarobjekt när doften från en svunnen tid lämnat rummet för gott.

Men för den som nöjer sig med lite lukta-gott finns det ändå hopp. Fridas femte favorit är ett ljus från Ikea. Själv har jag sniffat på de nya fräscha och synnerligen prisvärda från Bruka. Och i resväskan med hem från värmeljusens hemland följde väldoft från Lothantique. Tillverkat i Provence. Inspirerad av författaren Marcel Pagnols förmåga att genom ord ge liv åt en blommas doft. Bara det kan vara värt en slant.

 

 

 

 

 

Klurig lur.

Ärtgrön POP Phone.
Ärtgrön och lätt suddig POP Phone.

Det är inte alla som är skapta för att prata i mobiltelefon. Jag är en av dem. Tycker jag hör dåligt. Att det bränner i örat.

Öronsnäckor är förstås ett alternativ. Om det inte vore för att jag inte gillar att ha dem i örat. Något som försvårar användningen. Dessutom kan jag inte förneka att jag tycker det ser rätt fånigt ut när folk går omkring och pratar rakt ut i tomma intet.

När jag så för några år sedan upptäckte POP Phone kändes som om alla bitar föll på plats. Jag är uppvuxen med lur. Den är själva sinnebilden för telefonen.

POP Phone är designad  av David Turpin för Native Union. Inspirerad av en 50-talslur i bakelit. Tillverkad av behaglig plast. Finns i en massa fina färger. Grönt till exempel.

Och funkar gör den. Faktiskt riktigt bra. Fast den är förstås fin att bara se på.

 

 

Ljusets drottning har starka band till Italien.

Rak och härligt ärlig är Gunnel Svensson på BSweden.
Rak och härligt ärlig är Gunnel Svensson på BSweden.

–  Jag gillar inte allt tjat om design. Allt är väl design, men väldigt många kan för lite om form och konstruktion.

BSwedens grundare Gunnel Svensson vet vad hon tycker och har onekligen täckning för sina synpunkter. Utbildad industridesigner i Italien och inredningsarkitekt i Danmark. Varför inte i Sverige?

–  Jag tror man ägnade sig mest åt att klättra på barrikader på den tiden, förklarar hon.

 Uppväxt i en familj med möbelaffär. Svenssons. Tillsammans med sin far reste hon till Italien och köpte in möbler och lampor.

 –  Folk vallfärdade till Lammhult på den tiden för de visste att vi hade det senaste.

 När Svenssons såldes ingick Gunnel i köpet några år och fick sedan erbjudandet att bli design manager på glasbruket Lindshammar.

 – Det lät ju flott och spännande. Jag visste mycket om lampor, men inget om glas.

 Men hon lärde sig, köpte in sig i företaget och startade 1993 Belysningsbolaget, som hon sedan flyttade till Herråkra, mitt ute i den småländska ödemarken. Här finns montering, packning och försäljning samt en outlet-butik i ett gammalt stall, medan nästan all tillverkning sker hos underleverantörer inom en radie på tio mil.

Att det ena glasbruket efter det andra har fått tacka för sig har också påverkat BSweden, som har flera lampor i just glas.

–  Jag har fått hämta tillbaka formarna från många glasbruk och hittat nya leverantörer. Vi har väl varit på 7-8 ställen både i Sverige och ute i Europa som stängt. Det skiljer alltid lite mellan dem, vilket man kan se på glaset och även höra på klangen, förklarar Gunnel.

Populära Manhattan är Gunnels egen skapelse.
Populära Manhattan är Gunnels egen skapelse.

Manhattan, som Gunnel själv designat, kan till exempel inte blåsas i en studioglashytta eftersom man måste blåsa många lika glas och kunna kyla det.

Glaset är alltså en egen vetenskap och vi ska inte fördjupa oss mer i det. Vi går tillbaka till det här med form, för det är ett ord som Gunnel genomgående använder när hon beskriver sina lampor.

– När jag studerade på Scuola Politecnica di Design di Milano fick vi bara använda raka linjer första året för att lära oss behärska det. Andra året fick vi börja med böjda linjer och det blev min grej.

Hennes första egna lampor är bevis på detta: Ghost, som 1995 fick The British Furniture Industri Award, och Egg som 1998 fick pris i Nuteks tävling Lysande Vacker Vardag. Formen uppmärksammades också av grafikern HC Ericson.

Egg har en till synes enkel form. Men skenet bedrar.
Egg har en till synes enkel form. Men skenet bedrar.

 –  Man kan tro ett ägg är enkelt att göra, men så är det inte. Oftast är det arkitekter som uppskattar den till synes enkla formen, men i somras var det en man här som drev en formverkstad i Stuttgart där han bygger 3D-modeller av bland annat Porsche. Eftersom han gillade Egg, så bjöd han dit mig. Och jag gillar ju Porsche, skrattar Gunnel.

 Genom åren har BSweden haft stora framgångar med sina lampor och de flesta modeller finns kvar, mycket tack vare de tidlösa formerna. En är julstjärnan Fling, som vi snart kommer att kunna se i många fönster.

Fling har en form man inte tröttnar på.
Fling har en form man inte tröttnar på.

– Fling har en mycket bra form som gör att man orkar med den år från år, kommenterar Gunnel silversmeden David Taylors skapelse.

 Om Fling är stiliserad och stram i sin form, är Kumulus av Peter Nilsson en explosion i glas.

Kumulus – en explosion i glas av Peter Nilsson .
Kumulus – en explosion i glas.

–  När den kom 2000 var den helt fel egentligen eftersom allt var så asketiskt då. Så är det ju inte längre, konstaterar Gunnel.

 Kumulus består av 42 alternativt 73 individuella glasdelar och monteras, precis som alla andra lampor i Herråkra. Därifrån har den hittat vidare till platser som Harrods i London och lyxhotell i Macau samt grandiosa privata hem både när och fjärran.

Att ta fram en ny lampa kan vara ett tidskrävande arbete, liksom att få fart på försäljningen. Och nya idéer kan komma från olika håll. När det gäller Leaf av Marit Stigsdotter och Staffan Lind kom initiativet från Gunnel själv.

 –  Jag ville ha en lampa i trä och det är Marit bäst i Sverige på, så jag bad henne.

 Själv har jag hört Marit berätta att hon dock var rätt tveksam, eftersom hon aldrig formgett någon lampa tidigare. Efter att ha vänt och vridit på problemet länge och väl satte hon ihop fyra post-it-lappar, tog en bild och skickade till Gunnel för att kolla om det kunde vara något. Och det tyckte Gunnel.

Visst kan man se att skissen bestod av fyra post-it-lappar.
Visst kan man se att skissen bestod av fyra post-it-lappar.

Att sedan överföra fyra papperslappar till formpressat och laminerat trä visade sig vara lättare sagt än gjort, men med gemensamma ansträngningar gick det och idag är Leaf en populär pendel, inte minst i offentliga miljöer.

BSweden lanserar ungefär tre nya lampor om året, varav en formgiven av Gunnel själv. Och som vanligt presenteras de på Möbelmässan i februari.

 –  Vi har flera nyheter på gång, men det tar lite att få dem i produktion för vi testar allt på Semko.

 Gunnel Svensson lämnar inget åt slumpen.

 

 

– yta, djup och reflektioner