Något av vad jag hunnit se under min första timma på möbelmässan.

Mitt första längre stopp blev hos danska by Lassen, som hade en fantastisk fin monter. Företaget har rättigheterna till bröderna Mogens Lassens (1901-1987) and Flemming Lassens (1902-1984) design. Och det finns uppenbarligen mycket fint att plocka fram ur arkivet.

Den nätta soffan av Flemming Lassen är från 1935, då han samarbetade med Arne Jacobsen. Att tanken är att själva möbeln ska uppmuntra till konversationer är lätt att se då armstöden är svängda så att man nästan måste sitta vänd mot den som sitter intill.

Till min stora glädje har by Lassen satsat på koppar och borden har vändbar skiva med en svart och en kopparsida. Finns också i en mer skandinavisk variant med vitt och trä. Också den populära ljusstaken finns nu i koppar i alla storlekar.

Frame av Mogens Lassen finns i sex olika storlekar. Tre större och tre mindre. Vägghyllan som kombinerar storlekar och färger drog många blickar till sig.

Tom Dixon fortsätter att leverera med en närmast ofattbar produktivitet. Lampor, möbler, inredningsdetaljer.  Jag upprepar min fråga: Kan vi aldrig få nog?

I morgon startar nordens största möbel- och belysningsmässa  Stockholm Furniture & Light Fair. Då kommer jag att vara på plats för att titta, ställa frågor och ta en och annan bild. Ambitionen är att göra ett antal snabba inlägg så håll koll på uppdateringarna!

Jag ska också hinna med någon intervju och förhoppningsvis boka in några ytterligare. Men de kommer längre fram. Och just det, kanske blir det fest också! Får återkommer om den saken för nu är tåget strax framme.

Det drar ihop sig till Alla hjärtans dag. Eller Valentine´s Day. En stor händelse i engelskspråkiga länder. Och därmed en viktig dag för företag som exempelvis säljer juveler. Som amerikanska Tiffany & Co.

Med 200 butiker över världen har de ännu inte hittat till Sverige. Men det hindrar inte att Tiffany är ett begrepp även här. Truman Capote gjorde namnet odödligt genom sin bok Breakfast at Tiffany´s. Som blev en berömd film med Audrey Hepburn.

Tiffany & Co har till och med en egen färg. Tiffanyblå. En turkos nyans som Pantone gett PMS-numret 1837. Året då juvelerarfirman startades. Och färgen är förstås skyddad.

Valentine´s Day, alltså. Till årets kampanj har man låtit spanska Blanca Goméz göra illustrationerna. Ett oväntat samarbete eftersom hennes naiva men uttrycksfulla figurer skiljer sig rejält i stil från Tiffanys eleganta smycken.

Jag upptäckte Blanca Goméz genom någon annans blogg för ett par år sedan. Genom Blancas butik Cosas Minimas på Etsy köpte jag några illustrationer.

Inte helt förvånande tycker jag Tiffany & Co gjorde ett utmärkt val.

Trend • utvecklingsriktning, tendens; moderiktning. Så förklarar SAOL ordet som blivit synonymt med nytt och hett.

I början av året avlöser mässorna varandra och de trender som är i vardande avslöjas. Vad är på väg in? Och vad är på väg ut? Har vi tröttnat på det som kändes så rätt bara härom året? Spelar egentligen våra åsikter någon roll? Är trenderna likt en naturkraft något vi inte kan stå emot? Klart är i alla falla att den som envisas med att hålla fast vid den trend som upphört kan känna sig hopplöst akterseglad.

En som har koll är Stefan Nilsson på Trendgruppen. Utifrån analys av de otal, antal mässor ha besöker i när och fjärran döper han trenderna för kommande år. Och just i dagarna har han offentliggjort vad vi har att vänta oss av 2014. Stefan har kokat ner sina iakttagelser till fem huvudspår: Drama!!, Talisman, Structure, Nursery och Forest 2.0. Läs mer om dem på hans egen blogg.

Vill man ha en snabbgenomgång av trenderna på dryga 20 minuter kan man se Stefans framträdande från förra veckans Möbelriksdag här (välj torsdag eftermiddag i spellistan, Stefans föreläsning är sist).

Efter att själv ha läst och lyssnat låter det som vi har mycket roligt att se fram emot. Mer kreativitet. Framåtanda. Som det brukar bli när konjunkturen vänder uppåt. 2014 ska blir ett bra år – det bästa på länge!

Inom modebranschen är det snarare regel än undantag att husen döps efter den designer som grundar dem. När det gäller möbel- och belysningsföretag är förhållandet snarare det motsatta.

Ett lysande undantag är Tom Dixon. Autodidakten som gör det mesta tvärtom. Kanske just för han aldrig fått lära sig hur han borde göra.

Möjligtvis är det också anledningen till att han aldrig tycks begränsa sig. Från hans studio kommer en strid ström av allt möjligt som är svårt att motstå. Även då man inte är helt säker på vad det ska vara bra för. Självklart kommer också sådant som i högsta grad är nödvändigt. Eller åtminstone användbart. Som bokmärkena i Eclectic-serien. Av mässingsetsade metallplattor. Oemotståndliga.

På besök på Tom Dixon i London pratade jag med en av de anställda. Hon berättade att svenskar inte var några ovanliga besökare. Trots butikens inte helt centrala läge. Slutsatsen var att hans formspråk tilltalar oss nordbor.

Just vad det är som fascinerar så med Tom Dixon tror jag mig vara på spåren. I alla fall vad mig själv anbelangar. Och jag ämnar återkomma i frågan.

Det är min åsikt att man inte ska lita överdrivet mycket på Tomten. På hens smak, alltså. Därför tar jag själv gärna hand om julklappsinköpet. Även till mig själv. Även då vi bestämt att inga klappar ska köpas.

Av den anledningen kom vasen Fanny från Klong i min ägo strax före jul. Denna skönhet formgiven av Ami Katz vann Formexmässans Formidabelpris 2012. Jag har beundrat den sedan dess. Men också insett att den varit väl stor för mitt hem. Så när jag läste att en mindre modell nu fanns var saken given. Fanny skulle bli min. Och Tomten blev mitt alibi.

På julafton visade sig ändå att någon tänkt till. Ett paket under granen hade mitt namn på. Förväntansfull frigjorde jag lådan från omslagspappret och där mötte mig åter namnet Klong. I lådan låg Vesper i mässing.

Vesper är ju en modern version av den klassiska kammarljusstaken. Och namnet? Det är latin och betyder afton. Inom kristendomen är det också namnet på aftonbönen som man ber vid solens nedgång eller runt klockan 18.

Klong är mer av ett onomatopoetikon. Hursa? Jo, alltså ett ljudhärmande ord. Som företag värnar Klong det tidlösa. Som så många andra. Men i Klongs fall verkar ambition och genomförande gå hand i hand. Kanske inte så konstigt med tanke på att Jonas Bohlin är en av grundarna.

Fanny då? Inte fullt så avancerat. Det var helt enkelt en vän till formgivaren och arkitekten Ami Katz och mottagaren av den första vasen.

Den fick sin form på parkförvaltningen i Paris 1923. Stolen som blev en symbol för en hel park. Jardin du Luxembourg. Trots att den även finns i Jardin des Tuileries. Också i Paris.

På vänstra stranden. Granne med Latinkvarteren. Ett stenkast från Sorbonneuniversitetet ligger Luxembourgträdgården. Det är också den franska senatens trädgård. Överhuset. De 348 senatorerna huserar i palatset som Maria di Medici lät bygga och kunde flytta in i 1625. För allmänheten har Jardin du Luxembourg varit öppen sedan 1800-talet. Och sedan 1923 har man fritt kunnat vila i en av de karaktäristiska gröna stolarna formgivna på parkförvaltningen.

1990 blev så Senaten varse om stolarna började bli ordentligt slitna. Något måste göras. Det blev Fermob som fick göra det. Företaget som utmärkt sig som experter på möbler i metall. Arbetet med att återskapa originalet påbörjades. Minsta lilla detalj skulle vara trogen. Träet på armstödet. Järnramen. Och inte minst. Färgen.

Där kunde historien varit slut. Nya stolar till Paris största parker. Till glädje för Parisarna. Även för turisterna. Men inte för fler. Onödigt kan man tycka. Det tyckte man på Fermob.

2004 började man därför i samarbete med Frédéric Sofia göra en ny version av stolen från Luxembourgträdgården. Något modifierad i modellen. Tillverkad i aluminium som gör den lätt och praktisk. Grön. Men inte bara. Fermob jobbar med en palett bestående av 24 färger.

Luxembourg blev en succé. Både bland privatpersoner och företag. En stol blev flera. Bänkar och soffor tillkom. Liksom bord. Idag en hel familj med utemöbler som fortsätter att växa.

Och den gröna stolen från trädgårdarna i Paris har i sin nya utformning hittat hem över hela världen. Bland annat hos mig. Utanför min blå ytterdörr står en soffa. Inte i grönt. Men väl i turkos.

Det var bristen på ull som fick Viola Gråsten att överge Finland för Sverige. Och det var hennes färger som fick mig att älska orange.

På mina föräldrars Dux-sängar låg på 60-talet de vackra ylleplädarna som fått det föga smickrande namnet Snark. De var tunga, varma och hade en djup, vacker orange färg. Eller brandgul, som det hette då.

Idag är galna färgkombinationer legio. Men faktum är att Viola Gråsten (1910-1994) revolutionerade svenskarnas sätt att se på paletten. Och fick sin egen färgskala – Gråstensfärger.

På NK:s Textilkammare förvandlade Viola ryor till poetisk färgkonst och skapade tryck i metervara i djärva färgkombinationer. Enligt Nationalencyklopedin.

Pläden Snark tillverkades av Tidstrands Yllefabrik i Sågmyra. Fabriken lades ner 1976. Pläden kan fås på loppis för en spottstyver. Ryorna säljs på Bukowskis. Och Viola Gråstens kanske största succé – mönstret Oomph från 1952 – finns fortfarande att tillgå tack vare Ljungbergs Factory.

Trots det. Och trots både artikel och bild i NE känns Viola Gråsten lite bortglömd idag. Plädarna har sedan länge förpassats till källaren. Men de är fortfarande lika vackert orange. Eller brandgula.

Att artister i allmänhet och rappare i synnerhet vurmar för design är inget ovanligt. Samarbetat med företag som tillverkar kläder eller sneakers verkar de flesta stora ha gjort. Några har till och med egna märken.

Men det finns en som tar fenomenet artist-älskar-formgivning till en helt ny nivå. Mr West. Kanye. Yeezus. Eller Yeezy. Den kontroversielle rapparen som fått president Obama att utbrista jackass. En av världens bäst säljande och mest prisbelönta artister.

För Kanye West finns inga gränser. Han fick nobben som praktikant på svenska Acne. Men lanserade sitt eget märke på Paris Fashion Week 2011. Många har försökt avfärda den självsäkre autodidakten. Men allt fler börjar ta honom på allvar. Hans intresse för design verkar genuint.

Och nu är det arkitekturens tur. Han sägs älska Le Corbusier. Anställer arkitekter i sitt designföretag DONDA. Och besökte häromdagen Harvard Graduate School of Design. I ett spontant tal till studenterna sa han att världen kan räddas med design.

Säga vad man vill. Om någon ska kunna övertyga massorna om de sköna konsternas betydelse så är det nog Kanye West.

1924 skapade Louis Cartier ringen Trinity. Så enkel. Så elegant. Så tidlös. Tre släta ringar. Rött, vitt och gult guld. Sammanflätade i perfekt harmoni.

Diamantbeströdd används den numera som vigselring. Men Trinitys bakgrund är betydligt mer spännande. Sin ikonstatus fick den genom den franske poeten, konstnären och filmskaparen Jean Cocteau (1889-1963).

Tidigare har jag läst att Louis Cartier skapade Trinity till sin gode vän Cocteau. Den version Cartier nu väljer att ge är något redigerad. Det var poeten som genast gjorde ringen till sin.

För en svensk säger namnen kanske inte så mycket. Cartier må vara bekant som lyxmärke. Men vem känner till Jean Cocteau? Denne gigant som inte låter sig sammanfattas på några rader.

1924 var Cocteau förtvivlad. Tyfusen hade tagit hans älskade, den unge poeten Raymond Radiguet. Trösten finner han i opium och arbete. Vad ringen Trinity symboliserar för Cocteau vet ingen. Men de tre färgerna står för kärlek, trohet och vänskap. Han bar den på sitt lillfinger. Resten av livet.