Höstvinden sveper in mig på Engelska Tapetmagasinet. Denna fina, gamla butik som funnits på Västra Hamngatan i Göteborg sedan 1899. Här finns det mesta man kan tänkas vilja sätta på en vägg och som namnet avslöjar är en hel del av utbudet från de brittiska öarna.

Själv skyndar jag mig att leta upp hyllan för William Morris tapeter. Jag minns inte när jag först stiftade bekantskap med denne allkonstnär, men senast jag påmindes om honom var på utställningen Pre-Raphaelites: Victorian Avant-Garde på Tate Gallery i London.

Även om William Morris (1834-1896) inte var med och grundade brödraskapet och endast färdigställde en oljemålning, så fanns han representerad med sin säng. Något oväntat kanske, om det inte vore för att William Morris bland mycket annat också var inredningsdesigner.

”Have nothing in your houses which you do not know to be useful or believe to be beautiful.”

1861 startades företaget Morris, Marshall, Faulkner & Co, som kort och gott kallades ”The Firm”. De flesta prerafaeliter deltog i designarbetet som omfattade bland annat serviser, kakel, glasmålningar, möbler, mattor, gobelänger och tapeter. Man hjälptes åt att såväl rita som inreda William Morris hem, Red House. Men 1875 valde William Morris av olika anledningar att fortsätta företagandet på egen hand och grundade Morris & Co, som fortfarande existerar som varumärke.

Under sitt liv skapade William Morris runt femtio olika tapetmönster, inspirerade av naturen och faunans former. De flesta finns fortfarande kvar i produktion och även om populariteten varierat under de här 150 åren så är det väl ingen tvekan om att hans mönster fortfarande känns förvånansvärt moderna.

Precis som sina prerafaelitiska vänner fascinerades och inspirerades han av medeltiden och under en period då industrialismen växte sig stark hyllade man hantverket. Av detta skulle man kunna förledas att tro att de också var konservativa, men i fallet William Morris kunde inget vara mer fel. Han var nämligen en av pionjärerna inom den engelska socialismen.

Det innebar att han också ville göra sin konst tillgänglig för alla, vilket han väl inte direkt lyckades med. Varken då eller nu. 750 kronor börjar priserna på för en rulle på Engelska Tapetmagasinet. Men kan man ha dem i 150 år är det ju å andra sidan snudd på gratis.

Industristilen tycks vara här för att stanna. Inte mig emot, även om jag själv inte går all in på zink och betong utan nöjer mig med en och annan detalj. Sedan kan man ju fråga sig vad det är för sorts industri som är inspirationen? Mest handlar det väl om någon sorts romantisk illusion av gamla tiders verkstäder. De gånger jag råkat befinna mig i en industrilokal har mysfaktorn i alla fall lyst med sin frånvaro. Och ljuskällan har definitivt varit lysrör.

Och det är ju inte minst lamporna i industristil som blivit så populära. Work Lamp av kollektivet Form Us With Love för Design House Stockholm kom 2010 och nu har snart varenda lågpriskedja sin egen variant. Den här lilla lampan är ju inte så ruff, speciellt inte i det senaste utförandena i 24 K guld. Men fin och praktisk då man kan ha den både hängande och liggande.

Thomas Bernstrands lampa Studio för Muuto från 2009 är i sin tur formgivarens idé om hur en gammal industrilampa såg ut. Ingen detaljerad kopia med andra ord. Färger som grönt och vitt signalerar också mer lampa än industri.

En verkligt prisvärd favorit är Ikeas Hektar av formgivaren Ola Wihlborg som funnits ett par år. Nu i höst har det svarta originalutförandet dessutom kompletterats med en bronsfärgad variant.

Av en tillfällighet fick jag syn på golvmodellen när jag hastade genom Jönköpingsbutiken för ett par veckor sedan. Eftersom jag har en inbyggd radar för allt som ser lite brons/koppar/mässingsaktigt ut tvärnitade jag. Vid närmare inspektion kunde jag konstatera att det var nära nog perfekt.

De bronsfärgade taklamporna är också läckra och ger ett helt annat intryck än de svarta. Förmodligen för att de svarta är matta och de bronsfärgade inte är det. Märkligt ändå hur något så litet kan påverka så mycket.

Så här i bokmässetider kan det vara intressant att reflektera över att flera designföretag kopierat konceptet från bokbranschen. I stället för att som traditionella producenter bestämma vilka produkter företaget ska tillverka, agerar man som förläggare och utgivare av fria formgivarnas förslag.

Kanske var Anders Färdigh först ut när han 1992 startade Design House Stockholm. Ambitionen var och är att spegla den bästa av skandinavisk design. 1997 lanserades den första produkten – Harri Koskinens Block Lamp. Fortfarande en av företagets storsäljare.

Danska Muuto ger också sina formgivare fria händer men jobbar främst med att hitta nya perspektiv på denna så populära skandinaviska formgivning. Muutos betyder faktiskt nya perspektiv på finska.

Både DHS och Muuto är ju väletablerade här hemma, men relativt nya på den svenska marknaden är franska Petite Friture. De jobbar med ett stort antal formgivare, varav några är svenska som Claesson Koivisto Rune och Jens Fager, norrmannen Andreas Engesvik tillhör också stallet, precis som den i Sverige verksamme italienaren Luca Nichetto.

Mest uppmärksamhet har väl lamporna från Petite Friture fått. Förmodligen för att de inte liknar om något annat i lampväg. Constance Guissets enorma pendel Vertigo svävar lätt och luftigt medan Marc Sarrazins Moire, som påminner om en klassisk lampskärm, har ett material som gör att den kan fästas på väggen eller ligga på golvet. Tidelight av Pierre Favresse har lånat formspråket från bilindustrin och placeras också liggande.

Nu är företaget med det lustiga namnet på gång med lite nyheter. Inga lampor, men väl en klocka som får hjärtat att klappa lite fortare – Less av tyska designern Milia Seyppel. Svårt att se vad klockan är? Ja, man kan inte få allt.

Ola Rindal har tagit miljöbilderna för Petite Friture. Pressbild från DHS och den översta har jag tagit själv.

För några år sedan började inredningsdetaljer i koppar och mässing dyka upp lite här och var. Varma accenter i bjärt konstrast till allt vitt-svart-silver som dominerat så länge. Ingen kunde vara gladare än jag. Då kändes det nytt och fräscht. Nu – not so much.

Inom modebranchen tar det ett tag innan de trender som syns på catwalken hänger skrynkliga på HM:s galgar. Samma sak är det med inredning. När man en regnig eftermiddag rusar in på Blomsterlandet för att ännu en krukväxt råkat dö och hamnar i ”koppar-heaven” då förstår man  vad klockan är slagen.

Jag tycker visserligen fortfarande om både koppar och mässing, men känner en viss mättnad. Att döma av de trendrapporter jag läst verkar dock inte branschen dela min uppfattning. De varma metaller fortsätter att ånga på. Och man är väl inte sämre än att man kan ge plats för något mer. Som lampan Nimbus från RUBN, design av Niclas Hoflin. Jo, det ska nog gå.

Säg by Lassen och de flesta kommer säkert att tänka på Mogens Lassens ljusstake Kubus från 1962. Men Mogens och hans bror Flemming – båda arkitekter – var med och introducerade modernismen i Danmark och hann med mycket under sina långa liv. Medan Mogens främst inspirerades av den tyska Bauhausrörelsen geometriska former, är hans bror mest känd för samarbetet med en annan framstående dansk arkitekt – Arne Jacobsen. Faktum är att det var bröderna Lassen som fick in Jacobsen på arkitektspåret då de gick i samma klass på 1910-talet.

Idag drivs by Lassen av Mogens och Flemmings yngre släktingar och de behöver verkligen inte gräva djupt i arkiven för att hitta godbitar, av vilka flera inte tidigare varit i produktion. På möbelmässan i Stockholm i februari var by Lassens monter en av mina personliga favoriter och att döma av trängseln där var det många som delade min uppfattning.

Brödernas stilar kompletterar varandra perfekt. Mogens Lassens förkärlek för kuben går igen i såväl förvaring, som inredningsdetaljer medan Flemming Lassens möbeldesign är mjukt böljande som i soffan Mingle från 1935 som nu kommit i nyproduktion.

Flemming Lassen älskade att resa och hämtade inspiration från både Frankrike och Italien till sin nätta konversationssoffa. Armstöden omsluter de sittande och inbjuder därmed till att man sitter lätt vänd mot varandra. Uppenbarligen är Flemming Lassens möbler nästan omöjliga att få tag i och hans fåtölj Den trætte mand är den dyraste som sålts på auktion i Danmark. Det bör med andra ord finnas en marknad för Mingle. Precis som för by Lassens övriga favoriter.

Frimärken. Det använder man inte ofta nuförtiden. Något som inte hindrar Posten att satsa på synnerligen vackra motiv av skickliga grafiker. I höst har fem stolar/fåtöljer valts ut att representera svensk design i serien Sitt skönt!

Och just urval är ju spännande saker. Hur Posten kommit fram till följande förtäljer inte historien, men de stolar som ansetts platsa är: Gunilla Allards Cinema, Yngve Ekströms Lamino, Carl Malmstens Lilla Åland, Mats Theselius Aluminiumfåtölj och Anna von Schewens Hug.

Den där sista stolen är jag inte bekant med sedan tidigare och kanske är jag inte ensam om det. Det kan också vara anledningen till att Posten i sin Bulletin – frimärksnyheter, låtit Anna von Schewen beskriva tankarna kring Hug, som var hennes första stol och fick Utmärkt Svensk Forms Designpris 2002.

De fyra övriga är mer självklara. Gunilla Allards prisbelönta fåtölj Cinema fyllde 20 år förra året och Lamino har blivit utsedd till Århundrades möbel. Carl Malmsten är kanske svår att gå förbi i dessa sammanhang och hans förädling av en klassisk pinnstol går ju fortfarande hem trots att Lilla Åland har över 70 år på nacken. Mats Theselius fåtöljer å sin sida liknar inga andras.

Vad saknas då?

Bruno Mathsson borde ju varit given. Jonas Bohlin också. Anna Kraitz hade absolut platsat och Emma Olbers fina pinnsoffa Greta hade passat perfekt. Andra förslag?

Hej igen. Nu var det ett tag sedan sist. Men jag tänker låtsas som inget har hänt. Fortsätter bara där jag slutade. Hösten är här och med den lusten att tänka nya tankar. Kanske kommer det att påverka innehållet. Vi får se.

2011 fick han både Elle Interiörs pris Årets möbel och Wallpaper Design Awards för Step. Sedan dess har hans stege erövrat världen och säljs idag bland annat i MoMas webbshop och finns på Oprahs önskelista. Men med sågspån i blodet och formgivning i generna var det kanske inte någon större överraskning att Karl Malmvall blev möbeldesigner.

–  Jag är uppvuxen i en fabrik, mitt i produktionen, berättar han.

Det var nämligen hans farfar som startade Karl Andersson i Huskvarna och hans far Göran Malmvall som formgav det numera klassiska skåpet KA72.

Karl studerade först på Malmstensskolan i Stockholm och sedan på Arkitektskolen Aarhus i Danmark där han designade ett litet soffbord helt utan beslag. Via ombud fick Ingvar Kamprads nära medarbetare Gillis Lundgren nys om bordet, blev eld och lågor och så hamnade Karl Malmvall på Ikea.

–  Jag blev anställd på IKEA Design AG i Basel där man tar fram produkter anpassade för olika marknader.

Åtta år blev det i Schweiz innan Karl slog ner bopålarna i Jakarta. Som formgivare av trädgårdsmöbler – hans mest sålda är vilfåtöljen Karlskrona i rotting – var han närmare produktionen där. Men på plats fick han ansvar för det mesta det stora möbelföretaget tillverkar i Sydostasien. Och lärde sig följaktligen hur man smartast och mest kostnadseffekt producerar produkter.

Och sådant fascinerar Karl Malmvall. Att vid sidan av hur produkten ska användas fundera på vad som händer om man lägger till eller drar av någon centimeter. Vad fungerar bäst för fabriken? Passar det i förpackningen? Går förpackningen in i containern? Frågor som många formgivare inte lägger någon större vikt vid.

Efter drygt tio år i förskingringen vände så Karl hem. Efter ett år på Ikea i Älmhult startade han eget 2002.

–  Jag pitchade en klappstol på Design House Stockholm. På det sista mötet hade jag också med en stege som jag bett en kompis snickra ihop åt mig. Den låg i en pappförpackning och till slut frågade Anders (vd på DHS) om jag inte skulle visa vad som var i paketet. När jag visade stegen sa han direkt att det är den vi ska ha, inte stolen.

Step, alltså. Så enkel som allt som är genialt. Stegar har alltid funnits i hemmet. I aluminium. Undanställda i en skrubb. Och så kommer här en stege som kan stå framme. Som man vill ha framme. Eller hänga synligt på den medföljande kroken. Inte konstigt att det blev succé.

Nuförtiden jobbar Karl som produktutvecklingschef på Design House Stockholm. Från storproduktion till något mindre och exklusivare. Som dag och natt, säger han själv. Men idéerna och tankar kring hur man smartast skapar en produkt finns kvar. Och han hinner också med sin egen formgivning. Lagom till årets möbelmässa lanserades Step Mini. En lite lägre stege. Som också kan användas som extrastol. Karl Malmvall förnekar sig inte!

Så var mässan över för min del. Inser att det inte blev så många inlägg som jag tänkt. Att blogga direkt är helt enkelt lite för tidskrävande, speciellt om man ska göra allt själv. Men en sammanfattning ska det i alla fall bli.

Den övergripande känslan var att det var mycket som kändes nytt och fräscht. Många fina montrar kanske tyder på att den omtalade konjunkturuppgången är en realitet. Man kan ju hoppas.

Mest folk såg jag i Lammhults Design Groups jättemonter, där Lammhults, Abstracta, Voice och IRE samsades. Lotta Agaton stod för utformningen och detta tillsammans med många nyheter och flera prisbelönta formgivare på plats lockade mässfolket.

Gulled är distributörer för HAY, Magis och Tom Dixon. Populära varumärken som drog många besökare till den gemensamma montern.

125-årsjubilerande Kasthall tillhörde också den skara utställare som folk flockas kring. Mycket fin monter. Lotta Agaton igen?

Danskarna är stora på Stockholmsmässan. Både de klassiska möbelföretagen och de unga hippa. Det känns som att by Lassen stämmer in på både. Speciellt i år. Fler än jag fastnade i den relativt lilla montern som innehöll så mycket tidlös och uppdaterad design.

Menu kändes också intressant, medan Muuto och Norman Copenhagen inte riktigt levde upp till förväntningarna denna gång. Inta mina i alla fall.

Slutligen – Tre Sekel som höll till i B-hallen känns väldigt lovande. Jag håller tummarna för att det går bra för dem.

Några korta konstateranden:

• Grått är flott och gråa väggar fanns det gott om.

• Koppar är verkligen inte på väg ut.

• Transparents verkar vara det nya ledordet. Bara kvalitet räcker inte.

Men bäst av allt var som vanligt de personliga mötena. Jag fick intervjua både Jesper Ståhl och Emma Olbers, båda vinnare på måndagens Elle Decoration-gala. Jesper vann till och med två priser. Jag hann också träffa Karl Malmvall, som precis kommit med en uppföljare till sin prisbelönta stege Step. Karl är även produktutvecklingschef på Design House Stockholm. Alla intervjuerna kommer snart på bloggen.

Slutligen var det väldigt trevligt att få hälsa på mina tidigare intervjufavoriter: Gunnel Svensson på Bsweden, Karin Lundh på Källemo och Gunilla Allard, som visade sin nya serie Cajal hos Lammhults.