Tänk vilken tur att det var just på Lammhults som Gunilla Allard blev antagen till en ett år lång workshop direkt efter utbildningen på Konstfack. För på Lammhults kan man bocka stålrör. Och Gunilla är en utpräglad metallmänniska.

– Det var Ragne Bogholt, Lammhults dåvarande vd, som sett skåpet Cabinet jag gjort på Konstfack och erbjöd mig en plats i workshopen. Vi hade inga större krav på oss, utan skulle bara lära oss hur en industri fungerade, berättar Gunilla.

Men Gunilla var van att leverera och fick tre produkter i produktion under sitt första ”läroår” och därmed en hel del välförtjänt uppmärksamhet.

Just förmågan att få saker ur händerna hänger samman med hennes liv före Konstfack. Då jobbade hon med en rad av Sveriges främsta filmproduktioner som attributör, rekvisitör och scenograf.

–  Jag har alltid fascinerats av filmens magi och att jag skulle göra något konstnärligt kändes som en självklarhet.

 Hon knackade själv på dörren till Svenska Filminstitutet och fick sitt första jobb med Vilgot Sjömans Tegelhusets hemlighet.

–  Jag bodde närmast på Filmhuset på den tiden. Man går in i en bubbla när man jobbar med en filminspelning. Det är mycket research och detaljer. När jag jobbade med Ingenjör Andrées luftfärd läste jag in mig på allt och nördarde in på småsaker. Vi gjorde exakta kopior av till exempel sovsäckar, förpackningar och etiketter.

Gunilla har jobbat med alla tidsepoker och både då och nu hämtar hon mycket inspiration från historien.

–  Man måste kunna sin historia om man ska kunna skapa nytt.

 Att det sedan blev Konstfack berodde mest på att hon ville utvecklas och lära sig mer. Men det blev inte som hon föreställt sig.

– Jag var van att jobba hårt och leverera. På Konstfack hade vi två veckor på oss att lösa en uppgift, vilket kändes som extremet lång tid för mig. Men jag insåg väl att det kan finnas ett värde i att gå runt ett problem flera gånger och hitta olika lösningar.

Hon sökte och fick ett utbytesår på Konstakademien i Köpenhamn. Mer arkitektur. Fler internationella kontakter. Mycket mer i Gunillas smak. Och Danmark ser hon fortfarande som sitt andra hemland där hon också arbetat med flera filmer. För under en period var det så att filmandet och formgivandet löpte parallellt.

 – Det fungerade för att man gör film på sommaren och det tog ju ett tag innan jag kunde försörja mig som formgivare.

Glasblåsarens barn blev Gunillas sista film 1996 och till den ritade hon allt det fantastiska och fantasifulla glas som sedan skulle krossas. Det blåstes på Orrefors som därefter erbjöds Gunilla möjligheten att fortsätta med glasdesign. Vilket hon gjorde. Men trots framgångarna även inom detta område beslöt hon sig för att låta glaset vara.

–  Jag tackar hellre nej än ja, till det mesta, konstaterar hon.

Men tillbaka till Lammhult och Lammhults. På fabriken i det lilla småländska samhället kände denna konstnärssjäl sig i sina rätta element. Samarbetet i verkstaden. Insynen i produktionen.

–  Det händer att någon kommer fram till mig och ber mig rita något som säljer bra så att alla kan få behålla jobbet. Det är bra att bli påmind om att allt inte handlar om mina konstnärliga idéer utan att det jag gör också betyder arbete för andra.

1993 kom fåtöljen Cinema. Och resten är historia, som det brukar heta.

–  Jag ville göra en nätt fåtölj och utgick från de stålrör som då fanns. De hade en diameter på 38 mm och jag tänkte att de måste kunna vara mindre. Det tog över två år med tester innan Cinema var klar men då sa det pang i hela Europa och tog både mig och Lammhults på en verklig resa.

Tjugo år senare skördar Cinema ny lagrar. I början av 90-talet var Tyskland den stora marknaden. Nu är det Skandinavien i allmänhet, och Norge i synnerhet.

Cinema. Cortina. Chicago. Sahara. Rio. Med flera. Listan på Gunilla möbler för Lammhults kan göras lång. Men så är det också ett ovanligt långt och nära samarbete det handlar om.

–  De flesta formgivare arbetar med många olika företag och blir heller aldrig involverade i produktionsprocessen. På Lammhults känner de mig och därför är det mycket som aldrig behöver förklaras. De vet hur jag vill ha detaljerna.

Gunilla ingår i den grupp som jobbar med produktutveckling och har stor frihet att komma med idéer.

– Det är olika saker som påverkar, som materialforskning. Sedan är jag ofta med på mässor och lyssnar på vad som efterfrågas. Jag känner säljarna vilket gör att utvecklingen blir som en organisk process.

Ibland blir hon ombedd att göra något som fattas i utbudet som en ny konferensstol. Det blev Comet som har en liten hemlighet. Ett svankstöd i ryggslutet som ökar bekvämligheten. En typisk kvinnlig detalj tror Gunilla själv.

Visst har hon även gjort annat, som mattor, kök och utemöbler. Arbetat med företag som Kasthall, Marbodal och Hags. Under åren har hon få ta emot priser och utmärkelser. Hon är hedersdoktor på Linnéuniversitetet.

Gunillas formspråk är enkelt och självklart. Och hennes möbler känns samtidigt graciösa och kraftfulla. Med risk för att det låter klyschig är det precis som jag uppfattar Gunilla Allard.

Samtliga produktbilder från Lammhults. Fotograf Pelle Wahlgren på Studio Wahlgren.

Att stärka varumärket. Det var Dan och Paul Johansons incitament att inleda samarbete med några namnkunniga formgivare. Inte för många. Färre men långsiktiga relationer är brödernas formel för fortsatt framgång.

1996 tog de över företaget efter sin far. Med egen tillverkning av möbler för offentlig miljö växte de snabbt. Gasellföretag två år på raken. Johanson Design möblerade då såväl Heathrow i London, som Green room på Melodifestivalen. Klubbar, hotell och restauranger över hela landet samt ett stort antal båtar.

Samma år Dan och Paul tog över fick de kontakt med designern Leo Thafvelin. Hans examensarbete resulterade efter anpassning till produktionen i barpallen Snaps. Den finns fortfarande i sortimentet. Nya samarbeten inleddes. Mattias Ljunggren. Simon Pengelly. Anders Hjelm. Jonas Lindvall. Senast Johan Lindstén. Men inte minst Alexander Lervik som också har det övergripande designansvaret.

Fler formgivare än så är de inte. Fast Dan och Paul ständigt får förfrågningar om nya samarbeten föredrar de att jobba med färre. Det gör produktionen sammanhållen. Men de tillstår att de söker en kvinnlig formgivare till gruppen av män.

–      Våra produkter känns väl maskulina, konstaterar Dan Johanson.

Maskulina eller inte. Efterfrågan är stor på möblerna från Markaryd. För det är precis därifrån de kommer. All produktion. Och det tål att upprepas. All produktion sker i den egna fabriken. Det ger bröderna en unik kontroll över processen.

–  Vi kan hålla 3 veckors leveranstid på allt, berättar produktionschefen Caroline Qvist när hon visar runt i fabriken.

Flexibiliteten är en annan viktig faktor. Till i princip allt finns alternativ. Olika underreden. Olika material. Olika färger. Faktiskt 192 stycken på ståldetaljer.

 – Den valfriheten har fått ett stort genomslag bland arkitekter och eftersom vi gör det själva innebär det inte någon större merkostnad, förklarar Jacob Olsheden, marknadsansvarig.

 Runt 50 personer jobbar i företaget som de senaste fem åren exporterat till 52 länder. Sverige står för hälften av omsättningen. Norge, Danmark, Beneluxländerna och England är stora marknader. Den svenska designen går hem. Målet är att växa. Men växa stabilt.

På Söder i Stockholm finns ett välbesökt showroom. Och Johanson Design är flitiga utställare på de stora möbelmässorna. Men fortfarande är det många som inte förstått att inte bara hjärtat finns i södra Småland. Utan också hantverket.

 –  Våra möbler är inte bara ”Made in Sweden”. De är ”Made by us”, sammanfattar Dan Johanson.